Categories
Betraktelser & Berättelse

Ingenting

Ingen snö. “INGEN snö.” Hör ni hur jag ropar ut det i ren glädje. Jodå. Det regnar. Programmerarväder. Men inte snö. Risken fanns där. Helt klart gjorde den det. “Snö i Härjedalsfjällen” ur prognosmakarens mun brukar ofelaktigt betyda att den dimper ned här också. Men tydligen kom det ingen där heller inatt för ute är marken bara våt. Inte vit. HURRA!

I helgen elva grader säger prognosen. Det är bra. Det fortsätter lite åt det hållet veckan efter också. Det är ännu bättre. För mig behöver det inte lägga sig en enda snöflinga den här vintern. Men vad jag tycker har aldrig någon brytt sig om så varför skulle Kung Bore göra det? Nej det där är inte sagt med bitterhet. Det är ett konstaterande. Jag kan leva med att det är så nämligen. Jag gör min grej ändå. En del är sådana.

Jag längtar till medelhav eller annan varm plats. Fast gillar egentligen hösten. Det är såklart det myckna programmerarvädret som tillfredsställer mig i den här årstiden. Men nog kunde jag suttit i ett hus vid havet och kodat också fast det var varmt så man var tvungen att pustandes och transpirerande söka sig in i skuggan. Nog skulle man väl orka maka sig in i den?  Om man fick ta ett dopp i turkost hav åtminstone en gång om dagen?

Har kodat intensivt ett tag. Det är ett sätt att överleva limbo. Nej det är inte jobb, möjligen låtsasjobb, och nej, jag tjänar inga pengar på det. Men jag älskar det. Som igår. Upp sju. Framför datorn åtta. Full fart till klockan ett när jag hämtar en tallrik mat som jag tar ned och äter framför datorn ätandes med ena handen, kodandes med den andra. Sen full fart till klockan sju. Mat och Rapport och sen bästa tiden fram till tolv. En vanlig dag. Veckor som inte räcker till.

Fast sådär ser de flesta av mina dagar ut. Vågar inte tänka vad en psykolog skulle få ut av en titt på det där livet. Säkert skulle ett pärlband av diagnoser levereras. Fast frågan är väl om jag gör någon egentlig skada? Mitt avtryck på världen är nu ändå inte så stort. Jag har sällan lyckats övertyga en enda en om att min väg är den rätta vägen att gå. Aldrig någonsin. Ledsen över att det var så förr. Inte idag. Man lugnar ner sig med åldern. Priser och pengar till dem som pratar.

Men nu skall jag vandra upp för trapporna och städa lite. Lurar på och sen går det som en dans. Tom Petty rullar för fullt här fortfarande. Halkande dit. Nejdå, han kan aldrig dö på riktigt. Ingen annan heller som gör något istället för att prata om att göra något.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.