Categories
Betraktelser & Berättelse

Förlåt oss för det.

Lillkatten, Petite, och jag vandrar ner för trapporna efter nyhetsblocket. Jag trött, hon till synes pigg. Ja jag vet ju att också jag vaknar till liv när jag sätter mig där framför skärmen. Vanligtvis fungerar det där oberoende av hur trött jag är. Dyker jag in i låtsasjobbet så piggnar jag till. Kufar som jag och andra  har vår riktiga värld i de där galna projekten. Den vanliga världen är inte vår. Förlåt oss för det. Vi vet inte vårt bästa.

“Ge upp” skriker såklart de flesta efter en. De är så få de där människorna som ger en klapp på axeln och säger “jag tro på dig, gå på bara, det där kommer att bli bra”. Man lär sig såklart det. Men ensam är inte stark. Ensam är svag. Ett moln i en storm som kastats hit och dit och som kämpar för att inte upplösas.

“Men är du lycklig lille vän”, den där frågan man ställer sig ibland. Ja och det är man ju. Man svarar med ett självklart “JA” när man ställer sig den där frågan. Man behöver liksom inte mer än det man har. Det är nog. Ja det är mer än nog. Fast ingen annan skulle såklart vilja byta med en. Det är något kufiskt över det också. Lite konstigt sådär. Kanske rent av lite sjukt. Nog borde man väl önska sig lite framgång åtminstone. Världsherravälde. Ja eller att de där 200 miljonerna i dollar verkligen betalas in på kontot. Så att man får handlingsfrihet. För det är väl i pengar som framgång räknas ändå? Inte i lycka väl. Nog är “lycka” lite flummigt ändå. I alla fall inget för riktiga ingenjörer.

Men man får lyssna på K när hon säger att man inte skall fundera så mycket. Funderar man inte så mycket återstår de där stenarna som skall läggas på varandra en efter en för att bygga något beständigt. En kuf som bygger med sina byggbitar kan vara lika lycklig som vilket annat barn som helst som bygger med sitt Lego. Har man gett sig tid att titta på det där barnet så kan man se det där speciella ljuset. Kolla på en kuf i arbete nästa gång så skall du se samma ljus. Det liksom börjar någonstans där bakom ögongloberna och lyser upp allt i rummet som en ficklampa. Men det är klart. Vissa är bara förlorade. Ser inte det där hur de än försöker. Vi kufar använder ingen energi åt att väcka de döda. Varför skulle vi. Jag bara frågar.

Annars är det avsaknaden av en promenad idag det som var det sämsta. Men skogen finns kanske kvar imorgon också om man har tur. Så en tur då kanske.  Resterande tid idag har faktiskt varit kufiskt god och produktiv. Tänka sig. Alltid irriterar det någon.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.