Så “kväller” igen. En vecka har snart gått. Ljusdal på förmiddagen imorgon så kort, kort, kort blir den här veckan. Men på söndag (vi prata anglosaxisk tideräkning här) börjar en ny vecka med låtsasjobb. Så vila, sen kör vi.
Allt tar tid. En vecka är ingenting. Just det känns hopplöst. Man ville helst bara blinka till och sen var saker på plats. Men så är det inte. Man får knappa på. Kämpa på.
Skrämmande godissugen. Född med det där suget. Det är inte bra. Men vad fan gör man. Så jävla många laster har jag nu inte.
Fast nu alltså upp för trapporna och fatta “boken” under en stund. Är inte det ett lyxliv jag lever så säg!?