För mig har fredagen alltid den där känslan “åhhhhh om veckan ändå hade en dag till”, ja eller två om man nu ändå håller på att önska. Det finns saker att göra. Det finns saker som måste bli gjorda. Det finns ingen annan som gör dom. Ja och det är en ynnest att tänka så. Självklart är det det. Jag är bortskämd eftersom jag tänkt sådär större delen av mitt liv. Jag vet det.
Men fredagar är också sömnskuld. Jag lägger mig för sent. Tar sällan sovmorgon. Det blir för få sömntimmar. På helgerna skall det där hämtas igen. I grön IKEA soffa och i säng. Visst det går att köra några veckor utan den där återhämtningen. Men det slår tillbaks till slut. Den där skulden skall betalas. Som alla skulder. För hälsan finns ingen skuldsanering. Bara sammanbrottet. Där har jag aldrig varit. Bara nära, så nära det nu går. Slak lina över helvetet.
Jag sätter på den där livefeeden från Times Square. Den gör mig inte mindre ensam på ett låtsaskontor ute i skogen. Man kan aldrig känna sig mer ensam än i en stor stad med massor av människor. Men det känns gott att ha den rullande. Det finns något annat att fästa blicken på. Det händer saker. Japp också nu en kvart över två på natten. Andra tycker säkert det där är fånigt. Ni som möter människor under dagarna kan ju inte förstå. Men man skall tänka på att jag sällan ser en enda person om dagarna. Jag höll nästan på att skriva “levande person”. För defakto lever de ju de där personerna på skärmen. Men “på skärmen”, jag bakom den och långt borta, är nyckelfraser är. Fast det känns ju som om det är mitt kontorsfönster.
En dag skall jag åka dit. Ta K med mig. New York för mig är bara några timmars väntan på Kennedy. Ja och film och TV. Borde vara mer. Då skall jag vinka till alla andra konstiga typer i andra delar av världen som har den här feeden igång. Moona kanske. Så de sätter kaffet i vrångstrupen. Men stå en stund just där vid den där delen av Times Square som nu nästan blivit mitt.
Fast det är långt dit. Hur skulle man kunna åka över Atlanten nu? Men det är ingen brådska såklart. Drömmar fungerar när de “bara” är drömmar också. Farsan skulle till Island. Kom aldrig dit. Men man är redan död när man har slut på drömmar. Så man får hålla dem vid liv och föda nya.
Men jag kan inte svamla bort en bra fredag såhär. Den kan användas bättre. Mycket bättre. Så varför inte använda den så då?