Tillbaks till byn

“Lånad” bild.

En faster fyller nittiosex så vi åker ned till byn. Ja Edsbyn. Hemby. Uppfödd där på mammas bullar och saft och en och annan limpskiva från Svens bageri. En lycklig uppväxt. Ja det tror jag. Men jag var kanske än mer en drömmare då än idag. Det mesta som hände i unga år befinner sig i ett grått töcken utom ett gäng intensiva tonårssår. Men visst är det väl lite av minnenas by såklart.

Jag är en människa som går framåt. En som inte hänger kvar i det gamla. Så “byn” har jag ett tudelat förhållande till. Allt där är ju dåtid. Åker man dit sköljer minnena över en. Ja som ett vattenfall efter tre veckors intensivt regnande är det. Men hemma, nej det är det inte längre. När jag som tjugotvååring flyttande därifrån så frånsade jag mig också en plats som kallas “hemma”. Rotlösheten blev en trogen följeslagare. En uppdragen rot är en uppdragen rot.

Men så igår ner dit alltså. Vi inleder med en pizza. Man får passa på med sådana tätortsbegivenheter när man bor som oss. Ja och när jag sitter där med K så känns det lite “hemma” igen. Inte för att det fanns någon pizzeria då på min tid, men trafiken och människorna utanför fönstret känns verkligen som hemma. Ovanligt intensiv dock, med Losmått mätt då, och med många nyanlända, bra för byn såklart. Bra för alla små platser med nytt blod. Det nya håller igång hjärtat, livspulsen, en plats puls.

Men efter pizza bestämmer vi oss för att gå över vägen och titta in på biblioteket och Edsbyns museum. Jag vet att “Ester” jobbar på museet, och jag drar mig alltid för de där mötena med gamla kamrater. Men först in hos revisor. Böcker skall hämtas. Det sker på chans det där. Han brukar ha semester. Småbarnsförälder. Men jobbar. Bra. Spar mig en resa. Spar timmar som kan användas bättre.

På museet träffar jag såklart Esbjörn. Ja det är han som kallades “Ester” då. Trummis då och trummis nu. Trummis i band som jag spelat i i otaliga konstellationer. Det blir ett riktigt trevligt möte. Jag förstår inte varför jag dragit mig för det tidigare. Ta och besök museet i Edsbyn om du är i krokarna. Väl värt ett besök. Ser du en snubbe som ser ut som Einstein så är det “Ester”. Hälsa.

Lilly. Faster på snart nittiosex är klar som vanligt. Kalle, hennes man gick bort i höstas så det är ensamt. Men det är alltid ett trevligt möte när vi tittar in till henne. Jag får med mig en snidad sak som farsan gjort kring 1943. Visste såklart inte att han höll på med sådant.

Ja och sen träffar jag “Pecka” utanför ICA. Barndomskamrat. Ja ICA är liksom träffpunkten i “byn”.  Man träffar alltid minst en person man kände förr vid ett besök där. Av naturliga skäl skälver jag alltså lite varje gång jag sätter min fot där.

Ja hur som helst. Edsbyn känns mer hemma än på mycket länge den här dan. Det förvånar mig. Glädje mig kanske lite till och med. Visst jag känner mig lika mycket som en främling där som här i Los, men igår fanns den där gamla länken där i alla fall. Den höll. Jag var jävligt lycklig och jävligt olycklig i den här byn sådär som en tonåring på tillväxt normalt är. Men som vanligt är det det positiva som stannar kvar inom en när åren gått. Jodå Pecka har gjort två ballongsprängningar. Det blir gärna lite sjukdomsprat med de där gamla gubbarna och gummorna från förr. Tjugotvååringen inom mig protesterar såklart. Vill inte höra. Gamlingen inom mig lyssnar dock intresserat.

Leave a Reply