Det finns liksom inget att oroa sig för. Nehej…. Jaha och… tanken liksom lägger sig till rätta där i huvudet. Men tänker man så, låter man den tanken åka in i huvudet och drar ett andetag, som man ju nu måste med jämna mellanrum, så är det annorlunda att andas. Att andas med den där oron går liksom tyngt, luft skall tryckas ned i lungor. Utan, nu alltså, är det lite som man lyfter hela personen, huvud och lekamen och allt, med varje andetag av ren, lite kylig, luft som man drar ned i lungorna. De är lätt.
Så många år på brantens kant sätter såklart sina spår. Man har det i sig. Oron, det norrländska “det går åt helvete”. Men igår med några kronor kvar efter att räkningarna är betalda, bokslut klart, en bil som fungerar skapligt, inga direkta hot vid horisonten, ja, då finns inte oron där. Inte ens om man försöker leta fram den. Funderar om man missat något.
Det är ovant. Tro mig. Klumpen i magen. Vart tog den vägen? Trycket över bröstet?. De Skenande tankarna som letar lösningar… Allt har stillat sig och jag sitter där och bara andas.
Ja jävlar.
Man njuter såklart bara för stunden. Det händer alltid något. Det är det som kallas livet. Naiv må jag var, men inte så naiv så att jag tror något annat. Men just nu då. Utan att maskera, ja nog har jag varit bra på det maskerade lugnet många gånger, som en oas i öknen, så finns de där nu de lättdragna andetagen. Så man andas. Det okända som kommer kan man liksom inte gå och fundera över nu. Tids nog är det där. Tids nog får man ta tag i sådant som skapar oro där borta någonstans, om ett år, en timme eller en minut. Men inte nu. Nu andas man med lätta ovana andetag. Njuter av vart och ett av dem, som om de var de sista.
I “tidningen”, nästan två veckor gammal, men det är så jag läser den, en dödsannons. En femtiosexa. Man ser dem oftare numera. De som finns där på familjesidorna med sina tretusenkronorsannonser som upplyser om att de inte finns mer. Nehejdå, jag läser dem sällan. Men just idag gjorde jag det. Fast någon skillnad gjorde det kanske inte. Förgängligheten, livets korthet, har alltid varit nära mig. Jag hoppas han var älskad.
Nu sitter jag här med en kopp te. Jag borde inte dricka te egentligen. Dricker jag en kopp så kissar jag ut åtta. Utväxling på det. Men ingen oro. Hursomhelst, jag sitter med koppen här på bordet. Kommer att dricka upp den. Därför att jag vill. Toalettbesöken är ett senare problem. Möjligtvis obekvämt, men inget att oroa sig för.
En oskriven dag framför mig. Vad som helst kan hända under dan. Ja och det finns tid att få saker att hända. Tid framöver. Gillar den här tiden på dan. Morgon, innan allt har börjat. Huset är tyst. Inte ens det har börjat knäppa och knorra som gamla hus gärna vill göra. Egentligen skulle jag väl kunna sätta mig i studion. Jo jag längtar efter den tiden. En hel dag där. Eller så kunde jag gå ut. Vandra ut i skogen, ensamheten, och inte gå hem igen förrän jag är trött i värkande ben och vrålande hungrig. Ja eller nog finns det mycket annat jag kan göra. Allt som drar i mig. Det som vill bli gjort. Man lyssnar inåt. Nästan alltid vinner det där abstrakta “VSCP”. Jag förstår aldrig varför. Varför det är så starkt inom mig. Att slutföra. Att gå så långt som jag mäktar. Till varje pris.
Så dagen får börja. Kanske skall jag sätta på ett till sommarprogram. Bensin för själen. Kanske blir det musik. Men bara sitta här och njuta av o^2ro tänker jag inte göra. Jag har aldrig varit bara konsumenten, åskådaren. Antagligen därför fotboll och annan idrott har varit helt ointressant från publikplats. Det tänker jag inte ändra på, Inte nu. Inte sen. Inte ens som trött.
Låt dagen börja. Min dag. Din dag. Allas dag.