Att ge sig

Klockan är kvart över elva och det börjar bli dags att ge sig. Egentligen inte trött. Men har en bra bok att läsa där uppe. Enkelt att ge sig lite tidigare då från låtsasarbetet. Sen dokumenterar jag. Lagom roligt. Kan också gör att man längtar bort. Eller till sängen. Istället. Ja gräset är ju alltid grönare…

Kortmeningar. Älskar dem. Varenda en. Nu och alltid.

Det är 15.75 C ute. Det är helt otroligt. Vilken svängning det blev. Världen exploderar där ute. Antar att vi har björkar utslagna i helgen redan. Just den här tiden på året är verkligen fantastisk. Speciellt om man tar sig uppåt i landet. Om saker kryper fram, fram till midsommar i Skåne så rör allt sig i racerfart upp i Norrbotten. Det går fort här med. Någonstans där borta mot midsommar är vi ikapp. TJOFF liksom. Sen är allt igång. Naturen sätter ner foten när det gäller det här med energi. Nope, energin är inte problemet. Inte avfallet heller. I höst kastas allt det där som byggts upp nu bort. Bara sådär. Men allt är bara energiomvandling. Inget går till spillo. Vi, “skapelsens krona”, har en del att lära av det där.

Läste

År 1974 hittades flera hundra tusen fåglar av denna art döda eller döende i de schweiziska Alperna och omgivande områden, fångade av tungt snöfall och låg temperatur.

Husvala. Tänk… Sorgligt. Svalorna har alltid varit något av glädjens fågel för mig. Koltrasten är njutningens fågel.

Allt går så långsamt just nu. Ja, JA, det är mycket att göra. De följer varandra. Det tar längre tid att flytta två ton grus med spade än att flytta en tvålitershink med grus. Borde vara ganska lätt att förstå. Ändå fattar inte alla det där. Det är en fullständig obegriplighet för en del människor.

Fast klockan tickar mot kvart i tolv. Skall jag hinna läsa något borde jag ge mig iväg upp för trapporna nu. Fast fredag imorgon. Spelar liksom ingen roll om man är lite tröttare. Grön IKEA-soffa finns där mot kvällen. Väntar på en. Kan inte fatta att en hel vecka har runnit iväg redan. Var tog den vägen. Ändå har det väl hänt en del den här veckan. Jodå. Fast inget som sätter avtryck i världshistorien såklart. Det räcker inte ens med att dö för en sådan som mig för att göra det. Ja en del behöver ju inte göra mer än det. Kärleken, att känna den. Den som är riktad emot en. Det går ju inte. Det vore för stort. För självupptaget att tro. Synd och godnatt.

 

Leave a Reply