Onsdag. Sexton grader på kontoret. Bättre än gårdagens tio. Går snabbare att hämta upp med elvärme. Snart är det så varmt så att en utomstående spyr. Jag som sitter stilla myser. Såklart. Ännu en dag, en jag har förhoppningar på, ligger framför mig.
Värmepumpen är igång. Den stora där ute. Idag säger prognosmakarna sexton grader ute också. Men det är Norges nationaldag. Det vore tusan om det inte vände. Sol över Norge och dess folk idag såklart.
I Hudiksvall hade björkarna slagit ut. Här har de på sin höjd börjar skifta lite i färg. Ja det där lila som föregår lövsprickningen ni vet. “Lila” säger en del!? Japp. Kolla lite på avstånd mot ett berg med björkar strax innan lövsprickningen skall ni få se.
I någon slags officiell mening är jag väl “sjukskriven” den här veckan. Alltså inte “arbetslös”. Nu får en sådan som jag ingen ersättning från endera av de där systemen. Jag är tydligen något “icke varelse” eller så. Därför tänker jag jobba idag. Japp. Jobba. Med mitt eget då såklart. Som om det var en förnuftig värld. Alltså inte “låtsasjobba”. Det finns en stor skillnad mellan de två. Avgrundsdjup. Men det är klart, både mitt låtsasjobb och mitt riktiga jobb ger inga pengar de heller. Synd kan man tycka. Som om det nu spelade någon roll.
1658 dagar kvar av skuldsaneringen. Sen är jag en fri man. Men livet har också gått. Trettio år åt helvete i stort sett. Ja nästan på dan. Det kan man tycka är synd. Fast antagligen “rätt åt”. Hänga läpp över det tänker jag i alla fall inte göra. Nope.
Men det börjar dofta kaffe här i lokalerna, Dags att hämta sig en kopp. Allt gott till alla er som läser, nåja det där lät som om det var en hög, men det är det ju inte, det mesta här står fortfarande på noll, räknarna alltså. Noll betyder att man nästan inte finns. Men åtminstone en sådan här dag som idag spelar det absolut ingen roll.