Jodå, jag längtar efter att få ta mig ner för trapporna, äntra låtsaskontoret och sätta igång. Varje dag. Jag antar att det är samma sak för hen som håller på att renovera den där fina gamla bilen där i garaget. Vi drivs av samma sak.
Vad gör vi då? Jo vi försakar annat vi också velat göra för att skriva kod, testa och dokumentera i mitt fall och svetsa, klippa och böja plåt och mäta och felsöka i garagepersonens fall.
Tittar man på det här utifrån och är lite dum i huvudet så ser det ut som personen där i garaget verkligen gillar att svetsa, har ett intresse för skiftnycklar, trivs med att bli skitig. Eller i mitt fall. Att jag verkligen älskar programspråk, datorer, programmering.
Ja och var nu mekande i en verkstad lika fint som programmering så skulle det naturligtvis in som ett obligatoriskt ämne i skolan. Helst från ettan. Men nu är det inte det. Men det är däremot programmering. Tydligen.
Så gillar en sådan som mig programmering? Innan jag svarar på det så titta på hen i garaget. Tror ni hen gillar skiftnycklar? Alltså GILLAR skiftnycklar! På riktigt. Inte att använda dem alltså.. Utan alltså ÄR intresserad av skiftnycklar. Är man dum i huvudet och studerar hen där i garaget så ser det ju faktiskt så ut eftersom hen hela tiden håller på med de där skiftnycklarna. Ja, hen har faktiskt en skiftnyckel i handen mer än hen har något annat i handen. Måste ju helt enkelt vara passionerat intresserad av skiftnycklar.
Men tänk er nu en fotbollsspelare som är intresserad av bollar. Alltså intresserad av bollar. Japp. Hen är inget att ha helt enkelt. En fotbollsspelare bör vara intresserad av att göra mål. Helst i motståndarens kasse. Japp, det finns en skillnad där. Men alla fattar såklart inte det heller.
Så jag då. Programspråket och koden liksom datorerna är bara verktyg för att göra det där jag vill göra. Jag är inte mer intresserad än jag måste vara av själva programspråket, kodprocessen eller datorerna. Jag har en vision. jag har ett mål, något jag vill åstadkomma. Allt jag gör i min kod där vid datorerna är för att nå det målet. På vägen dit lär jag mig vissa vissa saker som främjar förmåga att ta mig mot det där målet. Men inte är jag intresserad av mina verktyg i mer än att de skall fungera.
Ja och jag är helt säker på att det är samma sak med hen i garaget. Svetsen skall fungera, skiftnyckeln med. Men anledningen till att de där grejerna används är att den där bilen hen håller på att jobba på en dag skall rulla på crusingen på Classic car week i Rättvik. Verktygen är ointressanta i allt annat än vad de går att använda dem till. De är bara prylar.
Skolan har aldrig fattat det där. Eller snarare är det så att de som bestämmer över skolan aldrig har gjort det. Har man varit programmerarlärare så lär man sig en sak. En del har det andra har det inte. Jo visst fan. Alla kan koda. Det är inget magiskt. Inget konstigt. Men när man lär ut programmering till nybörjare så har man alltid den där förvirrade första fasen. Det fås till loopar, det fås till beslut och så där hos somliga låter det KLICK. Det händer något i huvudet. Japp det nästan hörs det där klicket. Man fattar. Vad man kan göra. Och sen börjar de göras saker. Läroprocessen sköter de helt själva efter den punkten. They learn as they go. Precis som det skall vara. Som lärare blir man nästan överflödig from den punkten för de här personerna på annat än ett filosofiskt, existentiellt plan.
Men sen andra. Det klickar aldrig. Kanske vill de inte det heller att de skall klicka. Men de förstår aldrig tjusningen. Jag är säker på att en gitarrlärare (läs musiklärare eller “lärare” om du vill) ofta upplever just det här också. Och javisst, de här eleverna får ändå ofta godkänt på kursen. Det går att göra saker utan klickandet. Men två månader efter kursen har de glömt allt de lärt sig. Som jämförelse, är det någon som minns mer än H2O och lackmuspapper från skolans kemilektioner? Vad är värdet med att använda tid på något som man aldrig tar till sig på allvar. När det finns annat som man borde ha i babaget men inte har där. Saker man behöver.
Min point här är alltså att man slösar med värdefull tid för människor genom att lära dem saker som de inte har någon som helst nytta av. Det vore bättre att använda den energin till att hjälpa människor att hitta sin passion. Ja och det är inte så svårt heller. För de flesta har en passion. Problemet är bara att den ofta är undertryckt av krav från omgivningen sm sänker människors drömmar och passioner. MEN när man låter en människa jobba med det hen är passionerad av så händer det alltid saker av sig själv. Att lära sig är inte problemet. Se bara på makerrörelsen. Vad handlar den om om inte just det här. Percy Barneviks ord.
“Här sitter folk på kontoret och vänder papper hela dagarna, sen går de hem från jobbet efter dagens slut och så bygger de en båt…”
Han träffar så rätt är glade Percy. “Båtbyggarna” som aldrig utbildades till båtbyggare är en jävligt viktig resurs. För den där trötte snubben som sitter där på mattelektionen, hen som läraren ofta gett upp på, går verkligen ofta hem och gör fantastiska saker där hemma. Det är där man borde börja. Se till att ALLA hittar det där området där de gör fantastiska saker. Sen anpassa kunskapsbuffe’n efter det. Se till att de kan göra ännu mer fantastiskt, växa, gå vidare, växa, flyga. VAD, området, spelar ingen roll. Fint och fult kan bara bestämmas av den som älskar.
Hade jag nu varit “Helene von cellvägg” kunde jag såklart skrivit ett debattinlägg i DN eller Svenskan om det här. Och mötts av de vanliga buu och bää av broder duktig och Nisse räv . Men nu är jag inte Helene. Inte ens nära. Så jag skriver inte ens ner det. Tänker det bara där i duschen en morgon i Mars 2017. Struntprat. “Klart vi skall ha programmering i första klass. Nu lever vi i en digital värld ju.”
Jaha liksom.