Han/hon/det/djävulen och jag

När jag går ut där vid halv tolv tiden och skall stänga ner huset för natten så står han/hon/det/djävulen där och flinar. Jag rycker såklart till först, för jag ser ser inte att han/hon/det står där, men lugnar mig snart. Vi har träffats för. Många gånger. Så även om det inte är vad man kallar ett kärt återseende, så är det ändå ett återseende.

Halloj”

säger den fan. Ni vet precis så där käckt som Per Persson i Hälsingska Perssons Pack brukar hälsa från scener på olika platser i Sverige under sina turnéer. Det slår mig att Persson också kanske får de här nattliga besöken av herren/frun/det som står där framför mig just nu. Att han är lika van vid ”den där” som jag är. Har lärt sig ”Halloj” därifrån.

Sätt dig” säger jag

för trädgårdsmöblerna bara står där, är torra, och han/hon/det/djävulen brukar bli långrandig när han/hon/det/djävulen kommer igång. Jag är trött och håglös denna kväll så jag hoppas på en kort sittning, men det vette fan hur det blir med det och det får bli som det blir. Det brukar det alltid bli för oss som bor såhär på skogen.

Det var ett tag sen…” säger han och spänner getögonen i mig. Foten med klöven har han nonchalant slängt upp på bordet. Jag noterar att det har vandrats en del denna natt. Klöven är sliten och snedstegad och den där “nissen” som sitter där och försöker se djävulskt cool ut behöver nog semester.

Japp, det var ett tag sedan” svarar jag och suckar ljudligt så att han hör hur jävla glad jag är över att det var ett tag sen.

Men nu är du alltså här. Är det det där jävla kontraktet du vill älta igen?”

Ja, och då slår han ner getögonen en kort stund, som om han faktiskt skämdes över sin enkla ide och säger.

Ångrar dig nu ibland va? Sitta här uppe i skogen på en kulle i ingenstans när du kunde ha återvänt hem till byn i en vit limousin och blivit älskad av alla, till och med av henne den där gamla flickvännen, hon med det långa ljusa håret som du sjunger om i en strof i en av dina förbannade skitsånger.”

Du kunde ha lockat in henne, gjort henne galen av åtrå, kastat iväg henne igen, som hon gjorde med dig. Det enda du behövt göra var att skrivit på. Du skulle fått sett världen min vän. Se på Mick Jagger. Det kunde ha varit du. Bara du skrivit på den där gången. Men det är inte för sent, se här.”

och han tar fram det där jävla pergamentet igen, det som legat där ett liv, mitt liv, plockar ut det från innerfickan på sin rock. Kontraktet för ett framgångsrikt liv och en själ i skuld. Ett liv bland det upphöjda. Han skjuter det över bordet. Gåsfjäderpennan fylld med blod från redan döda och ofödda barn, ja det skall visst vara fullmåne också när de dog för att det skall duga, ligger uppe på pergamentet, allt färdigt för påskrift, men jag skjuter tillbaks det. Det är för sent för mig nu i alla fall. Trött är jag. Jag behöver ingen betänketid. Visst, det har varit nära att jag skrivit på några gånger, men varje gång har jag lyft pennan från pergamentet igen och skjutit över kontraktet till den där bockfotade. Den här gången lyfter jag inte ens pennan.

Du vet att jag är klar med det där”

Då skrattar han/hon/det/djävulen så att kullens alla sovande fåglar lyfter i ren förskräckelse och så att ungkatten kommer infarande med storsvans från snåren och söker skydd under en buske.

HA HA HA…”

och jag skrattar med, fast ett med ett mindre skrämmande och gubbrossligt

ha ha ha…”

Och sådär sitter han/hon/det/djävulen och jag och skrattar en stund på en kulle ute i skogen mitt i natten där knappt de boende ens själva vet att platsen finns och existerar. Ja jag vet ju att han/hon/det/gud tittar på, men sin vana trogen nedlåter sig inte han/hon/det/gud i prata med en sådan enkel själ som mig. Det skall vara påvar, kardinaler, biskopar, av manligt kön och obefläckade men ändå befruktade flickor för att han/hon/det/gud skall nedlåta sig till diskussioner i sommarnatten. Det duger liksom inte med ett vitt trädgårdsbord i plast heller. Det skall vara katedraler som nästan når till himlen, änglatrumpeter och himmelska körer som bereder väg för de som anser sig vara giganter och världens skapare och har tillträde. Så det får man i alla fall ge han/hon/det/djävulen. Han rör sig i alla fall bland oss vanliga lika bra som bland de upphöjda utan att för mycket fjäsk och tjafs behövs.

Går du fortfarande på stigarna och försöker undvika att trampa på myrorna fast du vet att du inte kommer till paradiset för den skull?”

fortsätter han/hon/det/djävulen snedflinande efter att vi skrattat klart och suttit tysta en stund.

Jo visst gör jag det. Liv och jämvikt tror jag på. Jag kan ge och bry mig om utan att begära tillbaks. Det är enkelt. Popstjärnan, radiostjärnan, honom känner du ju, mobbade de som var för långa, som en i gruppen, kräver att bli förlåten för det, men förlåter aldrig de som mobbar honom. Vill kriga, vill utse sig och alla sina likar till offer. sådär som en del kvinnor också vill framställa hela kvinnligheten som ett offer. Men jag har inte mobbat någon medvetet, aldrig någonsin. Jag har inget att säga förlåt för. Jag ber ingen, ingen alls, om att de skall se mig som någon annan än den fete ocoole gamle gubbe jag är. Jag gör det jag gör och gör det så gott jag kan och försöker skada så få andra levande varelser jag kan. Jag kräver inga förlåt för att jag är den jag är. Ja och det gäller också där på stigen som jag delar med myrorna.

Floskler allt det där och det vet du” säger han/hon/det/djävulen med den skärpa i rösten som är så vanlig för /honom/henne/det.

Du sitter på samma höga hästar som alla andra. Tror du är så jävla mycket bättre. Stolt som en jävla förbannad indian är du. Tror du det är så förbannat mycket bättre? Tror du det? Tänker du inte också “negerboll” varenda gång du ser en i disken på stamfiket. Visst gör du. Du tänker det men du säger det inte. Borde inte snarare du brinna i helvetet för den där tanken än han som slår ner en svart man på gatan och pissar i hans sår. Du bara tror att du är något din fan. I själva verket är du bara en djävul själv. Tror du radiostjärnan, han som är popstjärna också, skulle respektera en sådan som dig. En som bevarar myrorna på stigen men nedsättande smygtänker “negerboll? En som förolämpar de som står kvar med bojorna fortfarande kvar runt sina händer.”

Det kanske är sant att det är så” svarar jag.

Kanske är jag inte värd respekten från de utsatta. Men jag gör så gott jag kan. Kommer jag till en olycksplats så tar jag hand om de mest skadade först. Om någon blöder skiter jag i dem som har huvudvärk. Men visst kan man vända på ordningen för att det skall upplevas rättvist. Men då löser man inte problemet. Man blir bara förblindad och de som blöder dör, överlever inte.”

Skitprat det också och det vet du” svarar han/hon/det/djävulen och det vet jag också såklart.

Så jag håller käften i fortsättningen alltså?” säger jag.

Det gör du ju redan” fortsätter han/hon/det/djävulen,

när senast sa du negerboll. Den där jävla respekten har du ju så inympad i dig. Det är i tanken ditt problem sitter. I tanken, käre vän. Tittar du inte i smyg på brösten hos den där kvinna som du säger att du respekterar för hennes kompetens också, eller hur? Samma sak. Du är en dålig människa. Den sämsta sorten. Ger efter för uråldrig manlig kåthet, ger efter för djuret i dig, och kan inte glömma gamla uttryck som aldrig var negativt tänkta ens då, javisst, men som inte ens tåls att diskuteras idag. Ger mig fan på att du tänker ”städerska” också ditt as. Det heter ”lokalvårdare” nu för tiden. Om inte du är en av de förtappade så är ingen det. Jag skall kasta dig i famnen på de som tycker att tårtor uppskurna av kulturministrar som säger ”aj” när man skär i dem är viktigare än barnen som dör av svält, bomber och umbäranden, medans deras mödrar våldtas och dör med söndertrasade sköten. De som ägnar tiden åt dem med huvudvärk. De kommer att äta dig levande. Verbalt hacka sönder dig och slänga dig till de svarta korparna på Aftonposten

Skit på dig!” säger jag som jag sagt så många gånger annars.

Skit på dig din fan!!!”. Men jag gråter inte. Jag ger aldrig gråten till han/hon/det/djävulen, för av en tår kan han/hon/det skapa det vackraste pärlor som universum någonsin skådat och som han/hon/det sen kan ge som gåvor till någon av sina sju hungriga “vill ha dig” älskarinnor i utbyte mot den kärlek som också djävlar längtar efter innerst inne. Deras kistor, skrin och magasin är redan fyllda till råge med pärlor tillverkade av människornas tårar. Mina skall aldrig läggas i de kistorna.

Sen sitter vi mest där och hummar en stund. Också han/hon/det/djävulen börjar bli lite ocool och gammal, och i alla fall det förstår vi varandra.

Du vet varför jag började resonera med dig va, där under sjuttiotalet alltså?” säger jag efter en stund till han/hon/det som nu börjar se lite moloken och trött ut.

Du ville väl ha ära och berömmelse och rikedomar som alla andra” muttrar han/hon/det.”

Men jag svarar

nä… det var aldrig det. Det var den där jävla byn. Folket som inte kunde gå på bio och dans eller ens kunde skratta för att de skulle in i himlen. De som försakade allt för att få ett liv efter döden, utan att leva ett liv i själva livet först. Det var så jävla skenheligt allt det där så den bästa protesten var helt enkelt att säga att han/hon/det/djävulen var vägen. Sen kom du ju där med ditt ynkliga kontrakt. Det kunde man ju förvänta sig. Men för mig var det bara Rock’n Roll alltihop. Sket väl i ditt jävla kontrakt och han/hon/det/gud med för den delen. Jämvikten och livet tror jag på och att ha kul och att skratta och att leva fullt ut är påbudet av livet självt och det har varken gudar eller djävlar något med att göra. Det är bara fysik och kemi och matematik. Det var därför jag bad dig dra åt helvetet redan första gången du kom. Du lydde ju dessutom till slut din djävul”

Andra gången då? När jag tog allt ifrån dig?”

Ja det var samma sak då. De som kallade sig mina vänner försvann som avlöningar när det glättiga och alla pengarna var borta. Jag lärde mig älska fågelsång och ljudet av vågor mot en strand den gången. Jag kunde sitta där och titta ut över obruten horisont eller ligga i gräset och se molnen fara över himlen med lugn i mitt hjärta fast än du och ditt anhang gjorde allt, verkligen allt för att förgöra mig. Han/hon/det/gud rörde såklart inte ett finger som vanligt till hjälp, fast än det fanns tillfällen när jag faktiskt bad om hjälp liggande på mina bara knän i timmar med pannan mot marken. Men du fick ändå inte en endaste tår ut ur mina ögon och när du kom där med kontraktet och din gåspenna igen så visste jag att det är här jag är hemma. Jag är bara den här gubben, snubben som befinner sig i människornas periferi. Jag har varit den gubben i alla mina åldrar. Aldrig riktigt älskad, aldrig riktigt synlig, men en som älskar tillbaks och ser andra trotts det. Gott nog så för mig skall du veta. Till slut förstod jag det och kunde därför be dig dra åt helvete den andra gången också.”

Du snackar skit som vanligt du såklart, som du alltid har gjort, men du vet att jag kommer igen din skenheliga fan.”

Sen reste sig han/hon/det/djävulen, nickade åt mitt håll och vandrade bort mot dragspelarens hus. Ja, jag vet ju att han/hon/det/djävulen kommer igen. Så är det. Kanske skriver jag på nästa gång som så många andra gjort före mig. Kanske inte. Sånt vet man aldrig.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.