En första krönika

Jag är hälsing. Japp, världsmedborgare, men hälsing. Jag älskar det här landskapet. Ändå tog det tjugofem år innan jag upptäckte att vi har berg. Jag var utflyttade till Stockholm och var med Sörmländsk flickvän på väg upp, eller hem, som man sa, tillsammans, första gången. Någon mil efter att vi svängt av vid Tönnebro så börjar hon titta konstigt ut genom bilrutan och säger ”oj vilka häftiga berg” och var liksom okontaktbart och stirrande efter de där orden. Så jag blir tvungen att se efter själv, och visst, hon har rätt, fantastiska berg där utanför rutan. Var hade de varit alla år? Jag har i alla fall aldrig sett berg i Hälsingland före det här tillfället. Inte de där magnifika i alla fall som rullar iväg i mjuka blåtoner bort mot horisonten.

Några år senare flyttar jag och samma Sörmländska flickvän ”hem”. Jag gör henne till fru och hälsing ungefär samtidigt och vi bidrar tillsammans med två nya hälsingar. Efter det är bergen en del av mig. Sjöarna, älvarna, dalgångarna och havet likaså. Jag älskar alltihop lika mycket. Jag har lärt mig att de vägar som fegt går runt bergen i andra landskap, går rakt över dem här i Hälsingland, bara för att vi hälsingar helt enkelt inte låter oss hindras av ett berg som står i vägen. Det finns en hälsingsk vrånghet, den som också syns på gårdarna och i snickerierna och på vedstaplarna som är som störst här. Jag gillar dem också. Folket som det går att lita på, som har musik inblandat med de röda blodkropparna i blodet och där de två dansar runt i ådrorna med minnen från Hårga.

Det är i Lo(o)s jag bor. Här, där man väljer en ny sjö om det är en bil parkerad vid den man tänkt sig att besöka. Född i Edsbyn är jag, vid en älskad och ”vacker så det gör ont” dalgång där Voxnan lugnt och stilla snirklar sig fram. En älv som jag växte upp vid, den som finns med mig vart jag än går. Jag har gråtit vid Hylströmmen och fått tröst. Lärt mig att också älska den vidunderligt vackra Ljusnandalen. Höllick och havsbandet har tagit mitt hjärta, och jag har numera ett alldeles eget berg, Örnberget, där jag ofta sitter långa stunder och blickar ut över de berg jag en gång inte såg. Därifrån ser jag nästan hela Hälsingland och jag vet, från djupet av mitt hjärta, att här, där jag en gång föddes, vill jag också en gång dö. Med med det senare är det såklart ingen brådska.

2 thoughts on “En första krönika

  1. Var i Järvsö i helgen. Känner exakt samma sak varje gång när man kommer hem och bergen tornar upp sig ståtligt i horisonten! Saknar dem aldrig här nere, men förundras över att jag inte gör det när jag upplever dem.

  2. Du har havet som en värdig ersättare. Men du skriver “kommer hem” så navelsträngen är inte klippt.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.