Julkrönika

Helen Hell kysser mig och jag ångrar den kyssen under resten av mitt liv. London, Soho, Marquee, 70-tal, UFO spelar oannonserat, det är julafton, det behövs inte ens en mistel, hon känner ägarna, alla dörrar är öppna, Mick Jagger, allt är magiskt. Magiskt på samma sätt som jag senare upplevt jular på andra platser. Helen följer jag till tunnelbanestationen och sen försvinner hon ner för trapporna och hem till julfirande med sin familj och ut ur mitt liv för evigt. Jag går ensam hem till hotellet genom Londons tomma gator och världen är fullständigt magisk.

Visst har samma magi funnits där i Edsbyn också. Sena nätter på ungdomsgården Södran där gänget samlades efter julmiddagar med familj och vänner. Replokalerna där gitarrer stämdes och rockstjärnedrömmares fingrar spelade tills de värkande inte kunde spela mer i julnatten. Visst var också det sådär underbart magiskt, och kanske var det ändå de där nätterna jag levde med de vackraste och de bästa människorna i mitt liv.

Men det var också magiskt att vandra efter gatorna sent på julaftonsnatten som fattig fysikstudent i Uppsala, när staden var tyst och julstjärnestora snöflingor föll mot marken. Eller julaftonsnätter vandrandes efter Värtans strand med miljonärernas villor klart upplysta, men utan att en enda annan människa var vaken. Var och en av de här nätterna gåendes med den varma handen hos kvinnan som skulle bli min älskade fru instucken i min. Bara just det magiskt i sig.

Och nog har den funnits i Los, Ryggskog och Samuelsfallet den där magin också. Att stå där i ensamheten och mörkret och se upp mot himlen och alla dess hissnande avlägsna stjärnor, men att ändå höra till allt det där stora och avlägsna, är i sanningen att uppleva magi. Att ta ut en bytta spagetti till hönsen och se dem jaga varandra i stor glädje över detta övermått av ”maskar”. En bättre julklapp kan ingen höna få och inte dess skötare heller förresten. För den där glädjen hönorna ger uttryck för letar sig in i hjärta och själ och värmer där inne som varm lagom konjakspetsad glögg.

Och nej, det handlar inte om Jesusbarn. Min Indiske vän känner samma känsla under Diwali och mina Kinesiska vänner känner den under månfestivalen. Det är gemenskap och förhoppningar som fyller luften runt omkring oss. Fyller tomrummet mellan syreatomer och kväveatomer och för oss närmare varandra i den medmänsklighet och kärlek som för oss nordbor hör midvintern till. Den känsla som får världen att liksom spraka. Ni vet den där som gör att man inte skulle bli särskilt förvånad om det faktisk dök upp en livs levande liten tomte där på vägen.

Det är såklart i Hälsingland jag själv vill befinna mig den här tiden. Här där mitt hjärta har skickat ner tjocka rötter i jorden. Fast New York, Tokyo eller London fungerar såklart lika bra. Det handlar bara om det man har inom sig. Att lita på och våga släpp ut lite av den där gratis magin som finns där inne. Unna sig det som en fantastisk julklapp till sig själv.

 

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.