Allt är bra

En ny dag. För mig är de alla ganska lika. Numera. Trött nämligen, evigt trött, alltid lite illamående går jag här med en ständig bismak i munnen som gör att allt smakar plast. Kryddar jag lite extra som man såklart vill som konsekvens av det där då brinner den illröda tungan som eld. Man låter alltså bli det också. Men allt biverkningar av penicillinkuren. Antagligen. Troligen. Tre tabletter, tre ggr om dan. Sexveckorskuren tar slut på lördag. Man hoppas att den åstadkommit vad den skulle. Man hoppas slippa genomleva den igen någonsin i sitt liv. Fast hälften, minst, är kvar av det här såklart. Fler engångsskalpeller. Mer sjukhus. Mer av allt.

Men allt är bra här. Det finns verkligen inget att klaga på. Jodå, trött på axellås också. Såklart. Men det är överlevnadsbart. Dagarna går dessutom. Faktiskt. Fast ibland undrar man såklart. Vart, åt vilket håll, det riktiga livet tog vägen?

Ute är det efter-vasalopps-väder på riktigt. Kalla nätter, fin fina dagar. Ut längtar jag men vågar mig inte riktigt dit ut. Halkan skrämmer mig. Behöver mer grus och asfalt innan jag ger mig iväg på stärkande vårpromenader. Men det måste bli snart nu. Det här livet kan inte vara bra och nyttigt på något enda sätt.

På nätterna hinner man tänka och fundera och att läsa några sidor. Men bättre och bättre dag för dag där också. Halleluja nästan för det.

En liten uppblossande VSCP diskussion piggar upp lite i helgen och idag. Inget speciellt avancerat. CAN basics som man känner att man lämnat flera år sedan. Men ändå. Helt plötsligt finns man igen. Något lite åtminstone. Som stoppkloss. Säger “det går inte”. Hoppas arr unga gör i alla fall. Men säger såklart inte det. Något måste man ändå räkna ut själv. Annars är väl lärdomen av veckor av sjukskrivning på riktigt (nope inga bidrag) att den dag man dör och är helt borta från arenan så tar det inte ens två veckor innan man är helt bortglömd och förpassad ut i voiden. Fast jag kan leva med det. Behöver ingen stenbumling som bevis på att jag levat. Inte ens på natten när vargtimmen nafsar en i hälarna känns det där jobbigt.

Fast nu är det väl dags att vandra upp, greppa en bok, och vila en stund igen. K förser mig med en ständig ström av de där pappersbuntarna. Det är så det alltid varit. K köper eller lånar och jag läser. Det är väldigt få böcker jag väljer själv. Kanske skulle jag det såklart. Men det går inte klaga på det här upplägget heller. Det mesta är mer än utmärkt.

Fast kanske först lite musik. För att stilla musikabstinensen. Åtminstone lite. Ja så får det nog bli.


Senast lästa bok

Jordens vida rymd av Antti Tuuri

Skriven på talspråk. Det är nära att jag lägger den ifrån mig på ett tidigt stadie, för det känns underligt och främmande. En finne i Kanada under 20-talets depression står för berättelsen. Sen tänker jag på Gustaf, en morbror som upplevde det här under samma tid, ja och då tar jag mig igenom den med tron att jag lär mig känna honom lite mer genom att läsa boken.

Alla andra böcker jag läst finns här.