Bäver

Det finns säkert någon. Någon som inte är imponerad av att en bäver klarar av det här med bara sina egna tänder. För mig är det såklart en bedrift att lyckas med detta. Jag gapar faktiskt varje gång jag ser det. Men jag är såklart bara en enkel synnerligen lättimponerad människa.

Ekan

Man kan såklart bara gå förbi en där ekan som ligger där i skogen. Den är inget att ha längre. Absolut ingenting är den värd eftersom den legat där ett tag nu. Den har genomlevt sommar, höst, vinter och vår flera gånger om nu på samma plats fram till den här dagen när jag och K går förbi den.

Dom ligger där lite överallt de där ekorna. Vilar vid någon av de otaliga sjöar och tjärnar som finns här i skogslandet. Alla är de i olika grader av sönderfall. Övergivna av sina ägare som antagligen är döda sedan länge eller nu finns på ålderdomshem. Bortglömda i senildementa dimmor. Barn och barnbarn vet kanske inte ens att de finns. Eller bara var de finns. Deras eka. En del av arvet från en förälder som aldrig hamnar i en bouppteckning.

Förr tjärades den här ekan noggrant på våren. Drogs upp på hösten och las i sjön och sänktes så att träet fick svälla tätt tidigt på våren. Under resten av året var de en tillflykt för männen. Jodå, ibland också för en kvinna. Men oftast för männen. Män och kanske ibland en son. Eller en dotter. Men mer er sällan. Eller också blev de tjuvlånade av några ungdomar som landade här en varm sommarkväll med sina knattrande mopeder med en påse mellanöl på styret och ett sinne som behövde vatten och fri sikt och drömmar om kvinnor. Vilka som helst. Låsta ekor är ett nytt påfund. Ekor utan åror likaså. Den här ekan hör till en tid när folk litade på varandra.

Han åkte hit till sjön, ägaren, han jag egentligen inte vet ett dugg om, när livet kändes tyngre. När frun dansade för länge och glatt med en arbetskamrat på lördagsdansen, då åkte han hit på söndagen och tröstade sig på sjön istället för att svartsjukt slå, skada och misshandla. För han var inte sådan. Fick han sitta här några timmar ute på sjön, dra upp några arborrar, då rann det mesta av honom. Han kunde fortsätta att leva. Något sorgsen kanske, men det gick.

Jodå tröt pengarna, eller hånade arbetskamraterna honom för hans Hermodskurser så var det hit han åkte. En fristad var det. En båt han byggt själv. En båt han skötte om som om den var köpt och inte hemmabyggd. Ingen stolthet kanske. Men nöjd var han med den. Nöjd. Är folk det idag?

Men så den där hösten. Innan båten hade tagits upp för vintern så blev han sjuk och hamnade på sjukhus. Frun hade varit död några år och i ensamhetens tristess och med barn som sällan hade tid att resa hem så var båten ännu viktigare. Men nu, det här året hamnade han alltså på sjukhus. Båten blev kvar i sjön under vintern. Plågades och torterades av isen. När våren kom hamnade ägaren på hemmet. Bäst så, “inte klarade han sig hemma längre”, sa man. Och såklart längtade han efter båtturerna och de fria skogarna. Men själv tilläts han inte ge sig iväg ut dit. Ingen annan hade såklart tid att skjutsa honom. Så ekan fick ligga i en vinter till. I hans eget sinne la sig en evig vinter.

Nästa år var det år då demensen tog honom. Nu mindes han ingen ägandes båt längre. Bara fragment fanns kvar. Solen, Kilosabborren. En av grabbarna som en gång lånat ekan drog upp den gistna båten på land under hösten det året. Ville rädda den. Men märkte väl att den var i för dåligt skick. Lämnade. Kom aldrig tillbaks.

Sen låg den där i många år. Ägaren behövde den inte längre. Han reste en vårdag i maj iväg till andra världar där båtar inte behövs. En älg sniffade på den en sommarkväll. Men det luktade bara mossa om den nu. Varken fisklukt eller människolukt,nej inte ens masklukt fanns bevarad. Så älgen gick vidare. Ointressant. Vad betyder en båt för en älg?

Ja och sen då den där kvällen när vi går förbi. När båten berättar en del av sin historia för mig med en knarrig nästan inte hörbar röst. Där jag tar en bild på den innan dess förfall är totalt. Men det var några år sedan. Nu minns inte heller jag var den låg. Men dess historia minns jag. Ja och nu känner du den också.


Slutet

Vi skjutsar ner J. till Bollnäs och tåget. Han skall hem till Uppsala. Till sitt. En vecka går fort. Alldeles för fort ibland. Men det finns liv att leva. Det måste ju vara så och det är såklart därför som det är så.

Vi passar på att fylla på lite i våra förråd medans vi ändå är där. Inte för att det behövs akut men vardag stundar ändå bortom hörnet och det behövs lite andra basvaror i skafferi och frys än det gör under festligare dagar. Jodå, egentligen är väl varje dag en fest här på kullen såklart.

Solen står så lågt på himlen när vi åker att jag inte ser vägen. Får vända bilen helt i blindo. Åka ett tag åt andra hållet så att rutor blir helt imfria. Sen vända med solglasögon på och möta den igen. Det går med knapp nöd. Under vägen ner tackar man bergen och skogen för det skydd mot en (idag) vansinnig sol som de ger.

Nu hemma alltså. Kaffe i termosmugg. Massor. Jag sugen. Laddat med halstabletter och apelsin dessutom. Nu kör vi.