Lugnet

Det har lägrat sig något slags lugn över kullen. Jodå, jodå, jodå än finns det att göra, inte minst K sliter i köket, men ändå, någon slags långsam puls tickar i allt som lever här på kullen just nu.

Ungarna stjäl en gran traditionsenligt i “Nisses skog”. Själv är jag egentligen inte mycket för det där “döda en gran och se på medans den dör” men stämningsfullt är det såklart när den står där med kulor och glitter och lyser. Fast i mitt inre hade den blivit vacker som en stor ståtlig gran som mindes det som hänt här uppe på kullen under hundra år också. Men å andra sidan kunde den lika väl fallit för en hungrande röjsågsklinga, ja det är väl kanske till och med troligt just där den växte. Man kan i alla fall tänka de där tankarna att et inte är att bara ta. Allt som finns är inte till för människan. De har ett berättigande utanför oss i människosläktet också.

Jag handlar fågelmat, tjugo kilo, som räcker en månad. Glömmer såklart att köpa äpplen till älg och rådjur. Får väl åka ner imorgon igen och skaffa det. Affärerna är alltid öppna i den nya tiden. Förr skulle det var gröt med smörklick till tomten också, men någonstans under något år så försvann han härifrån. Ville inte bo kvar här på kullen. Ville bo hos andra. Så han flyttade. Ja och jo och javisst, jag saknar honom. Honom och den där speciella stämningen han spred i julnatten. Den som gjorde att till och med fyllandet av pellets kändes som en magisk handling den dagen. Sen han flyttade så är allt det där borta.

En pall pellets släpar jag in med vänsterarmsfattning. En pall är vad jag klarar i ett pass numera. Sen är styrarmen slut. Har två pallar koncentrerad värme till att få in, men det skall väl ordna sig imorgon. Därifrån någonstans kan man koppla på full julefrid. nämligen. Notera att jag väljer att inte se alla ståtliga tallar och granar som döljer sig i pelletsbitarna. Men hyckleriets mästare är inte bara jag, det är hela mänskligheten.

Jag undrar hur farfars jular var. Nestor Nilsson. De var nog inte alltid så lätta där på Stockholms gator. Men kanske tänker man inte ens på julen om man bär en krävande och våldsam demon på sina axlar. Kanske räcker det med att bära på den bördan. Men jag vet ju inte ens hur han levde. Ingen annan i släkten heller. Vad jag vet. Men man anar att han inte levde ordnat innan han hamnade på sjukhus. Ja och där var väl kanske inte jularna bättre heller. Institutionsjular. Det låter inte kul. Undantagen från samhället och sen mer eller mindre bortglömd till jag väcker minnet av honom till liv igen. Tvingar upp det till ytan. Får en farfar.

Men det är klart. Jag hycklar där också. Hade jag mött honom då hade jag väl antagligen inte bjudit in honom att delta i julfirandet. För besvärlig. Antagligen. Vad vet man? Jag skall i alla fall hålla hans minne levande så länge jag lever. För så länge någon minns en är man inte riktigt död. Möjligen blir jag den siste där.

Nu skal jag äta en bit och sen göra lite senap. Ja sen soffan såklart. En film eller två. Man skall inte anstränga sig för mycket.