Julsittningar och förvåning

Julbyn Lo(o)s under kall morgonpromenad

K som inte vet vad låtsas är och därför arbetar på riktigt är på sin andra julsittning. Ja det kunde vara den tredje. Men två samma dag är såklart för mycket också för henne. Nog för att hon förtjänar det ändå såklart. Vissa gör ju det. Andra inte.

Själv har jag ingen aning om vad förtjänar betyder och julfestligheter når därför inte fram till mig heller då med en slags självklarhet. Någon rättvisa får det ändå vara i världen sjunger de rättrådiga i stämmor. Riktigt vackert dessutom. Ja och jag lyssnar. Städar toaletten istället. Den här på låtsaskontoret. Det behövs. Ja och försöker samtidigt få remote desktop att fungera mot studiodatorn. Men O R K A R inte. Det är så jävla mycket trixande innan det fungerar och jag har liksom trixat klart med windowsburkar i mitt liv. Det känns så ggr tio ungefär. Får nästan röda utslag. Måste samla kraft för att åstadkomma det där. En dag kanske. Den dagen är inte idag.

Kallt här. Minus tio. Men det känns som minus tjugo. Någon slags ovana kanske. Vrider upp och eldar på. Det hjälper en aning. I alla fall så länge man slipper ge sig ut. Men titt som tätt måste man ju det. Då lider man.

Mitt projekt att plocka bort wxWidgets fortsätter. Hittills ändrat i 120 filer. Många, många, många fler återstår innan jag kommer fram till att ens kunna testa. Det här är ett projekt för modiga. Så egentligen borde jag väl inte ens kommit nära eftersom jag är den störste fegisen av dem alla.

Det är lite tröstlöst. Man ändrar på tre hundra ställen. Kompilerar. Ändrar på fyra hundra ställen. Kompilerar. Ändrar på tvåhundra ställen… ja och sådär håller man på. Många timmar senare så har man kommit igenom en fil . Då tar man bara nästa och nästa och nästa. Någonstans där framme så går kompileringen igenom. Ja då återstår själva jobbet. Att testa alla ingående delar. Bit för bit. Fast det är ju i alla fall  tur att alltihop ändå bara är på låtas.

I allt det där måste man stilla sig och tänka till också. Just det kan vara påfrestande för oss medelmåttor.

Fast det är bara att köra på. Kanske kommer det något gott ut av alltsammans till slut. Eller inte. Av någon anledning så känner jag en stor glädje i att göra det här i alla fall. Ja jag är själv förvånad.

Hur många personer i Los vet vad open source är? Alltså ett så pass etablerat begrepp. Några har väl ändå någon slags vag aning. Så måste det väl vara. Tar man med hela kommunen, Ljusdal, 19 028 personer sista december i fjol, blir det inte så jävligt många fler som det ringer igenkännande klockor i huvudet hos. Några stycken såklart. Men sannolikheten är alltså inte sådär jättestor att man ramlar på någon som förstår eller är det minsta intresserad av det en sådan som jag håller på med. “Lek” – säger man såklart gärna.  “Inget riktigt (“jobb”)”. Det sista tur i mitt fall eftersom jag bara låtsasjobbar. Men synd för andra som faktiskt jobbar med open source på riktigt. Om man nu kan det överhuvudtaget såklart. 

Men man kan kanske förstå varför en sådan som jag slutar berätta vad jag håller på med. Det är liksom ingen ide med det.

Fast sitta här och sitta kan man ju inte. Klockan är ännu “tidigt”. Några  rader till skall man väl ändå hinna ändra innan sängen ropar sig hes på en.