30-års medel

Hundratals ljus i natten.

En kyrkogård. Hundratals ljus i natten. Fler människor än vi som går till någons grav, tänder ett ljus, står där en stund, minns. Det finns så många döda. Fler än oss levande faktiskt. Så är det för var och en av oss. Alla de där namnen man försöker minnas. Nej, jag försöker inte ens längre hämta upp dem alla nu när jag står där. Som jag gjorde förr. Säker som jag numera är att jag kommer att glömma någon. Någon som inte förtjänar att bli glömd. Tänker på “alla” istället. Klumpen av dem som levde förr.

Så mycket sorg en kyrkogård representerar. Så mycket kärlek. Så många tårar. Så många ord som borde ha sagts medans folk levde. Så många kramar som aldrig han kramas. Det där med han/hon/det/gud det skiter jag i. Himmel och helvetet. Synd. Struntet. Här ligger människor, inte gudar, och de som besöker gravarna är också människor, precis som man själv är.

Så länge det finns någon som minns en så är man inte helt död.  Det är så jag tänker. Därför försöker jag året om hämta upp de där namnen upp till ytan av minnet i alla fall någon gång per år. Nu ställer vi ljuset vid Nisses och Nannys grav, Goda grannar en gång i tiden. Vi brukar lämna en blomma där också ibland. Påskliljorna som Nisse kastade, men som nu spridit sig på kullen och finns här i överflöd. De kommer att vara hans så länge vi minns att han och hon som bodde där fanns.

Var man ställer minnesljuset spelar såklart ingen roll. Man kan tända ett ljus inne på köksbordet lika gärna. Det är symbolhandlingen som betyder något. Att man minns dem som varit en kär, som älskade. Att man inte glömmer. Att man gör det här för någon annan. Att allt inte bara handlar om en själv.

I min ålder finns det kamrater också bland de döda såklart.Sjukdomar och olyckor som rykt bort folk från livet. Ofattbar död eftersom man själv står där på en kyrkogård och minns, ja alltså lever. Har man förtjänat det? Livet? Antagligen inte. Inte mer än någon annan som ju också såklart har fått den gåvan utan att tänka så mycket på det.. Det är bara tur eller otur som avgör vem som tänder ljusen och vem som de tänds för. Ja kaos alltså och ålder. Men vad syftar fysisk ålder till annat än att återföra våra kroppar ut i kaos igen. Sammanfallande molekyler. Frihet i mikrokosmos.

Det är en kort tur från Los kyrkogård och hem. De flesta av de mina ligger i Ovanåker. K har sina i Katrineholm. Det blir för långt. Ljuset från våra ljus kanske inte når så långt bort men våra tankar gör det. De når till universums gräns om den finns och om det behövs.

Hemma står vår pumpa och lyser. Många i min ålder ojjar sig över kommersialismen i Halloween. Allhelgonahelgen är det “riktiga firandet”. Själv tycker jag bara att det är roligt med något nytt. Godis och skoj. Döden och sorgen. Lite som sötsur sås blir det av alltsammans. Åtminstone jag anammar båda de där känslorna. Vill inte välja.

Det finns tårta. Man får ta sig en bit med lite kaffe. Leva.