Categories
Meterologi

Extremt farlig orkan hotar 50000 på Saipan och Tinian | SMHI

Source: Extremt farlig orkan hotar 50000 på Saipan och Tinian | SMHI

Categories
Betraktelser & Berättelse

Ljusdal

 

Det är en sådan där halvdag i Ljusdal igen. K är på möte i kommunhuset. Jag har som uppgift att fördriva ett gäng timmar.

Som vanligt brukar jag börja det där “millisekundätandet” med en promenad runt Kyrksjön. Det tar en timme ungefär om man tar det lite lugnt. Idag inleder jag dock med lite nödvändig bilvård.

Men de där promenaderna är alltid en höjdare. Till och med Ljusdal är fint när man vandrar efter den där rundan. Det är med stor förvåning jag konstaterat det. Annars tycker jag nog orten är rätt intetsägande faktiskt. För att inte säga förskräckligt tråkig.

I mål, där vid urfula hantverkshuset så måste man välja var man skall fördriva den tid som återstår.  Huvudvalen är Coop eller Biblioteket och just idag faller valet på Coop. Jag känner nämligen ett stort behov av att se människor, att få tjuvlyssna på dem och få fantisera om dem.  På biblioteket brukar det vara alldeles för få besökare för att det skall vara intressant ur den synpunkten vid just den här tiden. Dessutom har Coop bulle och kaffe för tjugo spänn. En prisnivå som verkligen passar perfekt för min tämligen tunna plånbok denna dag.

Ja och jag får mitt lystmäte när det gäller andra ansikten. Det är full fart på Coop idag. En tant något bort bort från mitt skäller om “utlänningar” som stjäl tvätt och slänger sopor. Japp jag borde resa mig upp och säga ifrån såklart. Men hon verkar lite förståndshandikappad och då får det passera. Alltihop hon säger tyder iof på det, men jag vet ju att alla inte de facto är handikappade som har de där åsikterna. Det är i alla fall dags att säga ifrån för oss med medkänsla i Sverige. NU!!! Nästa gång…

Ja block, penna och en bok har jag såklart med mig också. Skissa idéer fungerar alltid. Min hjärna är oftast på. Drar iväg med mig, glömsk i tid och rum, om jag släpper iväg den. Men bok också då och där lär jag mig att två kablar ingjutna i gips fungerar utmärkt som en fuktsensor. Man kopplar bara sensorn som resistor i en 555’a krets och så har man en frekvens som är proportionell mot fuktigheten. Måste såklart testas. Ja det är utfallet tillsammans med några A4 sidor med tankar och idéer det som levereras från han/hon/det/gud under denna halvdag.

Ja och så får jag en bulle, en cappuccino. Inte dumt alls.

När K är klar får jag höra om kommunmöte och blir inte alls avundsjuk på det. Ja och hem kommer vi. Ännu en gång. Det är ingen hejd på flytet denna dag.

Fotbollshall. Vi drar ner på åldringsvård och skola och satsar här istället. Inte olikt andra kommuner med samma prioriteringsmodell. Tältet lär väl rasa i vinter också. Hela Ljusdal rasar. För “I Ljusdal är det möjligt”

Är man ute och går så går man och så går man och så går man. Att min axel värker av det där gåendet så jag nästan gråter tänker jag inte orera om här.

Alla gamla sälgar är nedsågade kring sjön. Själv tycker jag att det finns få träd som är så vackra som gamla sälgar. Men då skall jag själv också sågas ner och förpassas in i glömskan ganska snart, vissa önskar att det där skall ske omgående. Men undslipper mig ett “synd” ändå. För de vackragamla sälgarna som is no more.

Någon har kört ner tre Coop-kundvagnar i vattnet. Onödigt tycke man. Man får hoppas att det åtminstone var skoj. Att det var punk och anarki som fick det där att hända och att de som gjord det uppnådde någon slags avgörande seger på det där. Kanske är det vissa kundvagnars öde att hamna i vatten helt enkelt. Då kan man ju inte stå där och påstå att det är “onödigt”.  Det finns mycket man inte förstår. Ja det kan också vara den militanta grenen av PRO som på detta sätt protesterar mot matpriserna.

På vägen ner förresten. Vindkraftverken snurrar frenetiskt. Nejdå, de är inte fula, rent av vackra och ståtliga. Ja i alla fall om man inte har dem på varje berg. Det betyder inte att man skall säga ja, ja, ja, utan eftertanke vid nya etableringar dock.  Fast fler till Stockholm skärgård innan man bygger vidare här.

Men liv idag också alltså. Jag är en av dem som är tacksam för att det är på det sättet. Jag kan aldrig ta det här att bara en av de levande som en självklarhet.

Nu gör vi en låtsasarbetsdag av det som är kvar av dan.

Categories
Böcker Musik

Senast lästa bok

Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen

av Magnus Uggla,

Nordstedt


Från sidan 21 i boken

“The Clash skulle spela på Grönans stora scen i början av sommaren -77? Jag gick dit och Clash var det första stora punkbandet som jag såg live, Konserten var helt fantastisk och gruppen spelade som om det var på liv och död. Joe Strummer sjöng med sådan inlevelse och frenesi. Endast Ian Hunter har golvat mig på samma sätt tidigare. Dessutom såg de farliga ut på scen, man var nästan lite rädd för dem och både jag och den övriga publiken var tagna av konserten.

 

Direkt efter spelningen åkte jag till studion för att göra sångpålägg på några av låtar till ‘Va ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt’…”

Den 14 juni 1977 händer det här. Det är en fantastisk försommardag i Stockholm. Sådär fint som det bara kan vara i Stockholm den där tiden på året. Jag ligger i lumpen. Visborg, vårt fartyg ligger i Berga, så vi rockintresserade tar oss in till stan. Vi är väl fem sex pers kanske. Vi står där ganska nära scen och väntar som man alltid väntar vid rockkonserter. Någon viskar “Magnus Uggla står bakom oss”. Jag kollar in den lille snubben med stort hårburr och jeansjacka som står där. Tänker, stackare, du kommer inte se ett skit av den här konserten om du står där bakom oss. Vi var nämligen allesammans rätt långa.  Jag får viskande förklarat för mig vem han är, men jag som bor på landet har inte en aning om varesig “Sommarnatt” eller “Bobbo Viking” eller någon Magnus Uggla heller för den delen. Stockholmarna ibland oss har dock full koll. Någon kultsnubbe liksom. Ja och så börjar dom skrika och hoppa på scenen.

Efter den där konserten så åker han alltså till studion och lägger sången på en Svensk klassisk platta. Den skiva hela Sverige diggade sen när man muckade från det där stabsfartyget. Som faktiskt kändes som något nytt och fräscht.

Men grejen är att just där och då, vid den där konserten, är vi nära varandra han och jag eftersom  vi när exakt samma dröm. “Vi skall bli rockstjärnor”. Visserligen vet vi inte om det. Han noterar väl inte mig och jag bryr mig inte om honom. Ja och vad hade hänt om man tagit upp snacket med honom? Ingen vet. Det är också ointressant såklart. Helt ointressant. Men ändå. Liksom.

Jag tyckte konserten var förbaskat tråkig och intetsägande. Jag vet inte om det är tiden och själva avståndet till den i sekunder räknat som gjort den där konserten till en klassiker, jag har hur som helst aldrig hört en enda som sagt att den var tråkig. Fast det var den. Urtrist.

Men boken. Ja man måste såklart läsa den här boken. Speciellt om man läst Ugglas blogg en gång i tiden och gillat den. Man får väl ungefär det man förväntar sig för pengarna. Uggla är äldre än jag men fortfarande mycket pubertal. Hans relation med sin mamma är inte helt lätt. Hans divalater svåra att sympatisera med. Det är knulla, supa och pissa i pizzasalladsskålar. Mycket lite får man veta av vad som föregår inne i Magnus burriga huvud. Jag saknar det. Men känner honom inte ett dugg mer efter att ha läst den här boken. Den förstärker i stort sett bara hans image.

Men ändå. Gillar man. eller har man gillat Magnus Uggla skall man såklart läsa boken. Det är både han och boken värd.

Alla andra böcker jag läst finns här.