Det ÄR höst

Det doftar hav, urmoder och gädda. Japp, här på kullen. Brattberget. Brantberget. Örnbergets första trappsteg. Havet nådde hit, helt nära, under istidens slut. Nu väcks dofterna till liv som gamla minnen. Nu när de kloka talar om världens undergång och galningarna skriker stopp och belägg, glöm inte de vetenskapliga principerna. “Vi diskuterar” säger dom. Men vi kastar ut dem ur kyrkan de som vill diskutera, som tvekar, som undrat, vill testa andra hypoteser, fler hypoteser, som de vetenskapliga principerna påbjuder. Vi trodde oss trötta på blind tro i den förra kyrkan, inte också nu i det nya vackra vetenskapliga bygget.

Men undergångsprofeterna väller fram ur alla hjålor, ser sin chans, genetiskt pådrivna, av arvet pådrivna, de gamla böckernas härskaror, sagornas människor. De som aldrig slutade tro på tomtar och troll rns som vuxna. Och Armageddon. “Fall ned på knä inför den ende guden”. “Offra”. “Slit dit hår”. “Må dåligt”. “Det är en synd att må bra”. Standardtramset från kapitel ett i förtryckarnas manual. Diktatorernas språk. Prästerskapets språk.

En fjäril lyfter från sin blomma i Indien – det förorsakar en orkan i Amerika. Stort sker av litet. Trodde vi inte det nyss? Strängteori och allt. Hur ofta stämmer de linjära extrapolationerna. Kanske är förändringarna exponentiellt ökande eller å andra sidan avtagande? Det finns inga gudomliga rätta svar på något alls,  ändå kastas de ut “sanningarna” som om den store profeten talat.

Idag finns bara RÄTT åsikt och FEL åsikt. Man behöver inte vara vetenskapligt skolad. Välj RÄTT väg bara. Den smala vägen. Det räcker. De som går på den breda vägen må brinna i … jo, man har visst hört det förr.

Men här på kullen alltså ungefär som vanligt. Höst. Varmare. Så som det ser ut. Orsak människan. Det är konsensus. Inget tyder på annat. Alla kör på som vanligt. Men alla tror. Åtminstone de rättrogna tror. Men lever såklart som vanligt. Förändring? Uteslutet. Icke. “VI TROR” på undergången ropar de i kör. Det borde väl räcka. Ge oss en plats på han/hon/det/gudens högra sida.

 

 

Skramlar ihop 18 dollar

Jag skramlar ihop 18 dollar på min musik i september. Nej, inget man lever på. Eller hur? Men alltid något. Numera kan man få veta att musiken spelas mest av folk i Stockholm, vilket förvånar mig mycket, följt av Göteborg och en stad i Norge. Ljusdal, Edsbyn, Gävle, Bollnäs lyser med sin frånvaro. Alltså ställen där jag känner folk och ställen där det bor folk som vet att jag gör musik. Så vilka är de här människorna som lyssnar?  Hur har de hittat min musik? Varför lyssnar just dom?  Jag har ingen aning.

Fast allt sådant där spelar såklart ingen roll. De där arton pikadollarna spelar knappast någon roll de heller. Min musik är bara en stunds lycka för mig. Inte mer. Vill någon annan lyssna så OK, fine, bra, kul.

Jag kliver in på låtsaskontoret på morgnarna och känner alltid en stor tillfredsställelse över att återvara där. Det är mycket “Hej Macken” i det där. Jag trivs här. Har saker att göra här.  Saker som betyder något för mig.

Jo jag vet. Man kan inte mäta tillfredsställelse i pengar. Fast man borde såklart. Fast lyckliga och tillfreds är väl bara dårar. Riktiga framgångsrika människor sliter, kämpar svär och jobbar på. Fyller konton med stora pengar.

Japp.

Det är OK. Det kan få vara så. Alla här sin väg.

Småfåglarna går upp i falsett när jag skjutsar ner K till jobbet. Jodå jag vet vad det gäller. Maten är slut. Jag fyller på när jag kommer tillbaks. De kan knappt vänta. Vänner? Eller bara ett rövargäng som utnyttjar ens försök till godhet? Man vet inte. Det känns bra ändå. De är i alla fall billigare att förse med mat än björnen som vräker i sig en hink på direkten.

Men jag skall låta min dag börja. Jag har tänkt mig göra storverk idag. Idag som alla andra dagar. Det är liksom bara att bestämma sig för det.