Kaffekok

Att sätta på en kanna kaffe den här tiden är ingen bra ide’. Det är ett faktum. Förr gick det bra. När nikotinnivåerna var så höga att en kanna till, varken gjorde till eller ifrån. Numera, med ett moderat drickande av kaffe, för att inte säga försiktigt, kommer det att hindra mig från att sova, ge ben vars muskler drar och åbäkar sig när man ligger där och försöker somna och till slut få mig att morra argt där i sängen: “Varför i helvete drack jag det där kaffet!” Men just nu, vid den här tiden, tänker jag definitivt inte låta sådana insikter hindra mig. Icke!

Jag är nämligen sugen.

Att vara sugen är bra. Det finns många i min ålder som slutade med det för trettio år sedan. 

Jag har kört igång ett SMS alarm här idag. Grejer till det har jag haft liggande i år. Men så helt plötsligt hittar man den där energin, ja och sen sitter det där. Ja inte speciellt avancerande grejer. Men alarm med förklaring av orsak och telefonsamtal med kod för orsak till valfritt antal nummer är väl inte sämre än annat som finns att köpa på marknaden. Bra att veta när frysen håller på att tina, eller när kylskåpsdörren är lämnad öppen eller när varmvattenberedaren kokar. Som vanligt i VSCP sammanhang så finns det några väldefinierade alarm att välja bland.  Jo man kan skicka “alarm” till en MQTT server också. Men jag tänker inte försöka förklara varför det är korkat om man nu inte fattar det själv. En hint är såklart att grannen helt säkert skickar “?????” istället på en annan kanal. Samma sak, fast olika. Liksom.

Fast skit i sånt.

Det finns konsulter.

Fast egentligen håller jag på med en GPIO drivare alltså för VSCP daemonen riktad mot Raspberry Pi och grejerna i den världen. Event tänder pinne, pinne ändras ger event. Ungefär så. Det skall vara enkelt. 

Problemet med att göra saker själv är att man får göra saker själv. Så vill jag ha en sådan drivare till det jag just för tillfället håller på med. Ja då får jag skriva den koden.  Vips så har en vecka gått.  Är man en som följer i andras fotspår laddar man ner och kör. Har inte tid att säga tack. Men det är OK såklart.

Det fungerar så.

Ja sen tar det en dag att skriva en howto också. 

Kaffet smakar i alla fall skapligt. Jag höjer förvånat ena ögonbrynet och kör igång kvällsskiftets intensiva låtsasjobb.

Utflykt

Hudiksvall. Ventilkäglor. Kniv. Inköpen. Se stan. Åker igenom. Fram och tillbaks som en raggare. Men sen hemåt igen. Låter tid gå. K är på möte. Tänker “fika”. Prinsesstårta. Men skiter i det. I Delsbo kanske då istället, men väl där skiter jag i fika där också. Det får bli Coop i Ljusdal. Här smakar kaffet lika dåligt som hemma. Nästan. Åtminstone. Men bullen jag får är färsk, kringlande och god.

Runt omkring mig där på fiket sitter dom gubbarna. Ja det är verkligen gubbar med stor G som sitter här. Det pratas 5100:- i arbestlöshetsunderstöd som förvandlas till pension, några tusen mer i fickan, hur politikerna skall låta bli bidragen, att man inte kan få bostadsbidrag som pensionär före sextiofem. Det är tydligen jävligt värre.  Det är en hel värld jag inte känner till. Bidragen har aldrig seglat in i min plånbok. Jag har aldrig fatta varför jag och min familj är uteslutna ur det där som kallas trygghetssystem. Men skit samma.

Jag orkar inte höra på. Handlar. Frukt. Bröd. Flingor. Drar. Inser där ute i bilen att jag är väl lika gammal som de där männen som sitter där och som jag betraktar som urgamla gubbar. Jag är en av dem. HJÄLP! Någon?

Insikter är nyttiga! Kan dock vara dödliga.

Hämtar K från mötet. Anledningen till att vi är här. Far västerut. Bort. Jo tack! Fast hemåt också. Fast jag aldrig hört till.

Nu “hemma” igen alltså. Låtsaskontor och vanligt igen. Snyter mig. Hostar. Sätter på kaffe. I den ordningen. Det har ramlat in en bunt mail. Kravlar mig igenom dem medans kaffet puttrar igenom bryggaren. Inget att längtas efter. Definitivt inte. Men dricker gör man ändå.

Skulle kunnat gå och lägga mig. Men gör inte det. Oavlönad, ohyllad och otackad fortsätter jag flinande mitt värv. En sjukdom? Javisst. Jag har aldrig hävdat att jag är frisk. Jag kör på så länge det känns rätt.  Ja och när det inte gör det längre, ja, då slutar jag. Mer är det inte med det.