Vansinnet

Mer än var fjärde person jag springer på här i byn röstar på ett parti med ett nazistiskt ursprung. Ett parti som är öppet främlingsfientligt. Jodå, jag tror säkert att den stor del av de personer som röstar gör det av någon slags protest mot etablissemanget. Möjligen är just det senare bara en from förhoppning, men det känns ändå som man vill hålla kvar den i så fall. Hoppet.  Men lik förbannat, det läggs en röst på ett parti vars företrädare i TV säger om nysvenskarna “de hör inte hemma här”.  Som saknar all form av solidaritet med någon annan än sig själv och de sina. Som är fega och rädda kräk utan uns av mod i sina personer.

De flesta SD sympatisörerna slår nog ifrån sig det där nazistiska när det kommer upp. Men ursprunget finns där. Tonerna är densamma. Mekanismen är densamma. Hade vi inte det nazistiska facitet i handen så skulle en Hitler av idag samlat exakt samma väljare, använt sig av exakt samma retorik, och exakt samma rädsla.

Jag blir livrädd!

Sen undrar jag såklart vilka de är.  Var fjärde person jag möter där på affären. De finns där bland dem jag alltid sett som hyggligt folk.  Men som alltså inte är det. För inte i helvete kan man vara en hygglig och sympatisk människa om man röstar på ett parti som SD. Det går liksom inte ihop. Då är man en feg och rädd lort. Ja i alla fall om du frågar mig. För något borde vi i alla fall ha lärt oss av historien. Ja och historia är ju för i helvete det enda man ägnar sig åt här ute., man borde alltså veta. Framtid, förändring intresserar inte en kotte här.

Men jag antar att Tyskland, Nazisterna, att de framstod som vanligt folk också när man mötte dem på gatan och i affären. Svåra att skilja från de “andra”. Vanligt folk. Tills vansinnet blev norm, det som hände för ett litet tag sedan i Jugoslavien också. Vansinnet… är det däråt vi är på väg. Igen.

Men man kan såklart också tänka som så, att sjuttiofem procent, tre av  fyra, som man träffar där i affären har ett hjärta och en bredare syn på världen och besitter ett mod i sina kroppar. Man måste nästan tänka så. Hur skall man annars kunna leva vidare med vetskapen om hur stort de räddas och fegas skara är.

Fast egentligen skall man väl tycka synd om dem som är rädda. Men det är svårt att känna empati när rädslan och fegheten tar sig uttryck i att man som mobbaren slår mot de som är mer utsatta än en själv. Det går liksom inte. Hur kan man tycka om en stark som slår mot en svag hur än synd om det är om den som slår.

Men stänga ute. Nej, jag tror på dialog. Man måste prata.  Att stänga ute är att göra starkare. Känslan av utanförskap är den starkaste av samlande krafter. Livsfarlig.  Med samtidigt. Man kan inte göra om samma misstag som släppte fram fascisterna förra gången. Hur skall man kunna spela demokratins spel med dem som förkastar dess spelregler? Där är den svåra frågan. Den vi måste hitta ett svar på.

Värst av allt i den här valrörelse har ändå varit att höra S, M,L,C,KD anamma SD’s retorik. De borde skämmas hela bunten. Speciellt Socialdemokraterna som självklart borde ställt sig på de utsattas sida. Pratat om lösningar istället för hot. Jag förlåter dem aldrig för det.