Rätt åt mig.

Jag kollar in Times Square bara för jag längtar dit. Men gör det där först efter att jag lagat en SD läsare på en Pi 3’a. Okastar en Raspberry Pi liksom. Det känns som man tjänat den där inköpskostnaden, speciellt som det är en gammal reklamation som man fick behålla. Åtminstone för mig känns sådant utmärkt.

Men vill dra också såklart. Som alltid. Fast hur än lockande New York verkar just nu så sitter man här och kan inte annat än att sitta här. Jag har sovit högst ett par timmar i natt. Det känns såklart. Förkyld dessutom. Skulle kunna vara synd om mig om det helt enkelt inte bara var rätt åt mig. Som alltid. Men piggare blir jag inte för det. Nehejdå.

Men ger mig fan på att klara dan och stålsätter mig alltså åt det hållet och det går.  Det är andra natten i rad som sömnen inte vill komma när den är påkallad. En ovanlighet för mig så inget att klaga på egentligen. Men det drar i benen som om djävulen stod där med sitt anhang och hade en dragkamp med han/hon/det/gud och dessutom, så fort jag känner att jag börjar slappna av så blir jag kissnödig och måste upp. Men man hinner tänka en del såklart. Alltid något. Farsan låg ofta långa nätter och funderade. Uppfinnaren i honom kunde inte släppa det där han höll på med. Jag var lika förut, härmades kanske,  men romanläsandet innan sömn har tagit mig iväg därifrån till en mer avkopplad insomning bortkopplad från det som rört sig i intensivt i skallen en timme tidigare.

Man hoppas alltså på en snabbare insomning ikväll. Men först skall min bok läsas klart. Förbaskat bra. Den bästa på ett tag. Och då har jag ändå läst flera som varit jäkligt bra på senaste tiden. Fast jag rangordnar sällan. Försökte göra det med whisky ett tag. Men allt hamnade på första plats till slut och “experterna” skrattade åt mig. Klarar inte av rangordnande. Upplever. När det sker. Som ett barn. Dåligt eller bra. Inte fan vet jag. Jag “är”. Gillar.

En Pi med den nya PoE hatten är en höjdare faktiskt. Allt blir mycket, MYCKET, enklare.

Men jag skall gå och lägga mig. För freden och för alla rosa cyklars skull. Jodå lite för förkylningens skull också, för att en bra bok drar och för att jag är övertrött. Såklart. Hur vore man funtad annars.

Imorgon är liksom en annan dag.  Om man nu får vara med. Man hoppas på det. Kan inte vara säker. Mer går inte.