Jodå

Labb

Jodå, det har snurrat hela natten. Man sätter på kaffe. För att fira. Ja alla som läser den hör bloggen vet hur det smakar. Men vem har sagt att det skall smaka gott det där festliga. Man får tänka “munk” och “gissel” och hälla i sig.

Allt tyder alltså på en release idag också. Jodå, liksom.

Men den som ropar hej innan hen är över bäcken kan det gå illa för. Avvaktar lite alltså. Vis av erfarenhet. Glad får man aldrig vara allt för länge.

Helvete vad kaffet smakar skit!!!

Man tänker “polisstation”.

Inte för att jag någonsin smakat kaffet på en sådan. Men man tänker så ändå.

Sover förresten till åtta fast jag tror att jag satt klockan på sju som vanligt. “Semester” förslöar och hänger sig kvar. Vi borde avskaffa och jobba på. Tycker jag. Åkes parti. Hummanistiska socialister. Japp “hummande”. Som i “hmmm….kanske det…”

Fast eftertänksamhet är ute. Helt ute.

Tänk helst inte alls. Då kommer du i tidningen som förebild. Ja, eller hamnar i en bok. En att läsa när man dricker just kaffe. Kaffebordsbok. Påkostat.

Men inget tänkande. Det nya mindfullness. Fast sådant där har vi väl hållit på med länge i västvärlden. Blunda och häll ut i slasken. Giftet. Smörjan. Havet är stort. Syns inte finns inte. Ja och ännu mindre så om man inte tänker.

Så så blir det.

Inte många tankar tänks.

Till vardags.

Fast alla tror dom är smartare än en femteklassare. Jodå. Det som dessutom är den favoritunderhållning som gillas och sänds på bästa sändningstid. Det är därifrån vetskapen kommer.

Låter man folk bestämma blir det “melodifestival” av allt. Så det är väl tur att det inte är val oftare än vad det är. Jodå, jag undantar inte mig själv från “folk”. Jag står inte över eller under. Möjligen aningen på sidan.

Men “melodifestival” är i alla fall trallvänligt. Skräms inte och kommer inte med en massa nytt. Är nationens stolthet dessutom.

Allt är följaktligen som vanligt här. Gubben gnäller. Men gubbar SKALL gnälla. Det vet alla. Så det är som det skall. Fast bättre förr… Inte i mitt liv i alla fall. Här har saker bara blivit bättre för varje år som gått. Jag längtar framåt.  Har ni tänkt på att det är svårt att styra en skuta framåt om man hela tiden tittar bakåt. Något som mer än ett “byastyre” borde fundera över.

Fast nu orkar jag inte gnälla mer.

OK

Det är OK. Men… Testar, testar och testar. Nu har allt snurrat som det skall sedan tretiden idag. Törs kanske gå härifrån. Byta låtsaskontor mot säng. Ja och bok. De som hör ihop. Här i huset. Fast då kraschar väl saker. Det finns buggar som bara vågar sig fram när lyset är avstängt. Det vet alla

Försökte städa ihop lite idag. Låtsaskontorsihopplock i brist på bättre. Liksom. Det var då jag noterade den första kraschen. Så Låtsaskontorsihopplock fick bytas ut mot buggletande. Så som det är. Här. Liksom.

Fast på något konstigt sätt så triggar jag alltid igång på det där. Ingenjörssjukan. Fixa grejer så de fungerar. Sådant där ingenjöreri kan spilla över på fysiker också.

En stuga, liten, timrad, en å, en björk och långt till närmaste bosättning. Där finns jag. Som riktigt gammal. Där drar jag till slut min sista suck. Ensam som jag kom.

Fast inte ännu.

Dragspelarens hus skall säljas. Grannen.  J. som blev kvar drar mot Edsbyn i höst. Med det är en epok över här på kullen. Bangers har lämnat. Fast Sone står där vid postlådorna fortfarande ibland. Är lite sur för att vi inte fick klart de där sista inspelningarna. Jag klappar honom på axeln och går hem. Vi får prata mer sen. Så tänker jag. Himmel eller helvete eller mittemellan. Får lägga en blomma på hans grav till våren. Men gillar inte gravar. Så kanske får det stanna vid en tanke. Tankar räknas.

Åtskilliga tomma tunnor skramlar högt här på byn. Tomma tunnor och chefer finns det gott om . Jag träffar ingen här och kan väl inte säga att jag saknar det speciellt mycket heller. K sköter de där kontakterna – träffar människor. Men jag har blivit en ensling. Om man nu kan bli något man egentligen alltid har varit.

Allt det där är OK.

Går att leva med eftersom det hör till min natur.

Fast fasiken också. Går nog och lägger mig. Lite tidigt. Men ändå. Kortmeningarna börjar till och med ta slut som det verkar just nu. Det finns snart bara kommatecken kvar. De jag så ogärna använder. Nya ord föds under sömnen. Alla vet inte det. Men så är det. Man är sprängfylld när man vaknar. Ord som vill ut. Ibland misstar man det där med att man är kissnödig och då går det ju som det går. Såklart.

Men allt är som det är. Man försöker så gott man kan. De som inget gör är bäst på allt. Ingen orkar med mer än en fråga åt gången. Den frågan handlar alltid om att det går åt helvetet på något sätt. Vilket det såklart inte gör. Vi är så små vi människor. Som myggor i det stora. Ingen bryr sig om oss. Behöver inte ens ruska på sig för att bli av med oss eftersom vi inte märks. Men själva vill vi gärna se att vi påverkar. Att vi styr. Att vi ställer. Jodå. Men …

NU

Man har en bra dag. Inte märkvärdig. Men bra. Det där man ville få iväg från att-göra-högen försvinner från att-göra-högen. Den fylls obevekligen åter igen såklart den där högen. Men jag kan blunda. Behöver dessutom bara blunda på ena ögat. Medfödd defekt. En av många. Bra att ta till ibland. Som idag alltså.

Mitt liv är som bäst när jag kan försvinna. Idag har jag varit borta från den här världen i princip under hela dagen. Nästan konstant. Normalt innebär det programmering eller sova. Men inte idag. Idag har det varit väderstationslåtsasarbete. I vinter skall den upp. Dock på preliminär position. Hanterbar. Icke-stege-position. Accra och Vilnius moduler för mätvärdesinsamling.  Den där flykten kallas väl förresten minfullness av vissa. De som gärna går på kurs.

Men nu, med mörkret, sprider sig också tröttheten. När man tar sig upp ur det där neddykandet så brukar det där trötta lägga sig som ett segt skynke över och i en. Urlakansväv. Eller något däråt.  Det är trötthet i huvudet. Man kan längta till trötthet i kroppen som efter långa vedklyvningspass. Olika men samma också. Den fysiska tröttheten känns liksom mer “riktigt jobb” dessutom.  Man kan alltså sätta sig i tv-soffan efter den typen av trötthet. Det kan man inte med gott samvete efter tankemöda, hur än svår och hård den än är. Nope. Luther vet. Där han sitter på höger axel. Talar gärna om det. Vad i helvete han nu gör där?

Ja en del har ju djävulen där på axeln. Andra småjävlar.

Här är det alltså Luther.

Man gick i söndagsskola.

Ju…

En bra dag har också ett slut. Såklart har den det. Det slutet är här och nu. Varken tidigare eller senare. Jag låter några maskiner rulla under natten. Letar bugg. Intermittenta saker. Vrångheter. Har man tur får man en krasch i natt. Kan få en hint om varför? Kanske till och med fixa. Har man otur får man vänta en natt till, eller en till eller tjugo. Men man tar dom till slut. Buggarna. Men det finns iof också alltid där en till att söka efter när man funnit en. Det tuffar på. Man biter ihop. Låtsasjobbar vidare.

Godnatt! För nu!

Ballmer: I may have called Linux a cancer but now I love it | ZDNet

Former Microsoft chief Steve Ballmer once considered Linux users a bunch of communist thieves and saw open source itself as a cancer on Microsoft’s intellectual property. But no more.

Source: Ballmer: I may have called Linux a cancer but now I love it | ZDNet

Födelsedag

Det firas väl i princip inte. Ja principer har liksom inget med det att gör alls. Dagen noteras. Inte mer. Den är varken stor eller liten, möjligen ett tecken på envishet.

VSCP fyller arton år idag. Den senaste releasen laddas ner tre gånger under den vecka den släpptes. “Bara” kanske. Eller “hurra”. Det är inte heller svårt att gissa vilka nedladdarna var. Men sådant där går upp och ner. Har gjort det några gånger. Svänger. Berg och dalbanefärdas. Ingen skillnad här på min sida egentligen.  Men det är såklart tuffare att jobba när vinden blåser mot en än när den blåser med en. Det går det aldrig att komma ifrån. Tungtrampandet.

Fast det mesta handlar såklart inte om andra egentligen. Det mesta handlar om själva iden. Att tro på något och vilja se det bli verklighet. Att ge sig fan på att det skall bli verklighet. Ovationerna , användarna, hurraropen är ändå mest luft. De flesta som står där och hurrar vet ändå inte varför de hurrar. De flesta lyfter ändå bara på hatten och tycker “bra” för att “ledaren” gör det. För osäkra för att på egen hand söka och hitta sin väg. OK såklart. Mänskligt.

En kodardag har sexton arbetstimmar. Ungefär. Sisådär. En vecka har sju dagar. Bort med en obligatorisk fredagskvällsledighet. Bort med år ute på jobb där bara kvällar och helger har använts åt projektet. En kväll efter jobb är sex eller sju timmar. Helger några timmar till. Semester och ledigheter.  Det blir några timmar varje år.  Ja sen tänker man att man gör det där i arton år. Då blir det timmar. Eller många om man vill se det så.

Mitt livsprojekt skrev någon i ett uppskattande mail en gång. Ja och så har det väl blivit. Inget har jag hållit på mer och längre med. Men om sanningen skall fram har jag hela tiden bara väntat på alternativet. Det som gör det som VSCP gör. Alltså säkerställer leveransen av ett mätvärde från sensor till presentation. Så att allt det där emellan blir utbytbart. Att en applikation för att presentera mätvärden kan användas för alla enheter, alla tekniker, alla överföringsformer. Eller att en användargränssnittsknapp, den man slår på något med, inte bryr sig om vad den logiskt slår på. Det är lite korkat att det inte är så. Att det inte hänt på arton år. Kan man tycka. Ja, eller inte tycka. Såklart. Liksom.

Men vi tuggar på. Hösten blir Bluetooth mesh wifi och Ethernet. Nytänder i det.  Orkar man arton år till så gör man det. Orkar man inte det så gör man inte det. Men sluta!? Nej inte än. Det finns fortfarande saker att bevisa. För mig själv åtminstone. Känner tacksamhet för VSCP-vänner runt om i världen och för att om och om igen få känna glädjen när 80-tals vision blir till realitet. Nu hugger vi tag i år nitton.