Det heter inte “andtrupen”

Skall stänga ner snart. Andtruten fortfarande. Har alltid trott att det hetat “andtrupen” f.ö. Man lär sig också som gammal gubbe. Hur som helst finns hopp om livet.  Tror jag. Men är inte helt säker.

Borde dricka whisky. Rensa systemet. Egentligen. Liksom.

K har sin sista arbetsdag för säsongen imorgon. Sen fem veckors semester. Det minns man ju hur det var. Förr. Skönt liksom. Som låtsasarbetare är det inte riktigt samma upplevelse. Men om en vecka skall också jag sälla mig till de semestrande. Om man nu kan vara en verklig sådan i min situation. Ja låtsassemester får man väl kalla det.

Min första riktiga semester sedan 70/80 hade jag när jag jobbade i Gävle 2009. En underlig känsla. Som företagare innebär ju ledighet att inga pengar ramlar in så det blir lätt ingen semester alls eller i alla fall ingen riktig. Men det där året. Tio veckor ledigt. Fyra inarbetade. Fem semesterveckor. Man visste att det skulle komma in pengar på kontot varje månad fast man inte gjorde ett endaste litet något. En mycket underlig känsla. Jag tror jag aldrig känt mig mer fri än jag gjorde under den sommaren.

Så är det såklart inte nu. Men det får gå ändå.

Fast nu sova. Eller läsa. Det är en guldstund det där varje kväll. Har bestämt mig för att beta av ett gäng klassiker den här hösten. Testa om jag tycker bättre om den nu än förr, ja och läsa dem första gången i många fall. Nope, det handlar inte om att skryta om vad jag läser, läsa “rätt författare” liksom, för för vem skall jag skryta för. Det handlar istället om att utmana sig själv. Lära sig något nytt. Drivkraften för liv.

Så så får det bli.

Liksom.

 

Nyfiken

Läser om kamrat och Hälsing i “tidningen”. Jodå, den är en månad gammal. Men mer händer det nu ändå inte här än (speciellt inte akut sett) att jag inte klarar mig med en en månad gammal tidning. Jodå, han (japp (HAN,fast utan vänner)) klarar sig också bra. Behöver inte skämmas.

Sol idag också. Skatungarna pratar och kivas som vilka ungar som helst utanför fönstret. De har varit igång hela morgonen. Jag har legat och funderat och hört dem så jag vet. En del morgnar är inte till för sovande. De är till för funderande. Det vet alla.

Egentligen sitter jag bara här och väntar. Yngste sonen skall till Ljusdal och leta en framtid, alltså hamnar jag sist i duschkön. Men när hans buss går kan jag krypa in i strålen men lugn och ro. Faktum är att just duschandet är som dagens första meditationsstund för en sådan som jag.

Tittar såklart på Morden i Midsomer igår (en eftergift till segheten). Men bäst för datum är verkligen passerat för den serien. Numera tittar man mest av gammal vana. Aktörerna är övertydliga som stumfilmsaktörer och plotten tunn som en homeopats medikamenter. Synd. Men allt har sin tid. Fler och fler “bra” handlar om förr ju äldre man blir. Det där får man såklart vara försiktig med.

Jag är intresserad av människor. Jag är intresserad av vad de gör. En del skulle nog kalla mig nyfiken, japp, och det stämmer. Men människor fascinerar mig. Vad människor gör fascinerar mig. Hur människor fungerar är spännande tycker jag. Helst skulle jag vilja krypa in i huvudet på alla jag möter och sitta där och lyssna en stund. Men eftersom det inte går så får man nöja sig med att betrakta medmänniskorna på avstånd. Ja eller läsa en bok, det närmaste man kommer att faktiskt på riktigt krypa in i en annan människas huvud. Ja, ibland funderar jag faktiskt om jag inte har valt fel bana i livet. Lite segt om sidor att komma på något sådant såklart. Man får kasta bort sådana där tankar och knappa på.

Jag är mer intresserad av andra än av mig själv och då är jag (som de flesta andra) jävligt intresserad av mig själv och det egna jaget. Ja använd nu inte bloggen som ett mått för att mäta det intresset. Den handlar ju defakto om mig. Ingen annan. OM MIG! Så stör det dig är du på fel ställe. Här ger jag mig hän fult ut och helt i den riktningen. Livet, det jag lever, är så mycket mer än den här bloggen.

Ni som läser, ni är i snitt fyrtio stycken per dag, om er undrar jag såklart en del. Har ni inga liv? Läsa sådan här smörja. Det borde finnas bättre saker ni kan göra med er tid. Kan man tycka.

Men valet är såklart ert.

Jag respekterar alltid folks val.

Och jag är tacksam för att ni finns där som ett okänt moln. Ja några känner jag ju såklart och vet vilka ni är. Men till största delen är ni alltså en okänd storhet, men en storhet som jag såklart är oerhört nyfiken på.

Men man får stå ut.

Det är mycket historieglorifierande på en liten ort. Man har inte annat. Man får leta bakåt och höja upp det man hittar. Där för blir han som köpte byns första bil omskriven och upphöjd men inte den som gör något banbrytande idag. Folket behöver liksom hundra år på sig att fatta storheten i saker.

Men det omvända gäller också. Livet som skogsarbetare höjs ofta upp till skyarna nu i den här tiden. Det finns hästromantik där också. Men jag kan alldeles säkert lova att alla som befann sig där i skogarna och kojorna, inklusive hästarna, inte tyckte det där var så jävla kul. Jämför med en måndagsmorgon när du går till jobbet och du vet att det är en helvetes dag som väntar.

Samma sak med hyllade gruvfogdar. Folk som egentligen borde bespottas. Det fanns inte en tvångskommenderad finne i gruvorna här på skogen som såg något romantiskt i hela situationen. Jag kan sätta min hatt på det.  Men såhär, trehundra år senare, verkar allt det där lite mysigt såklart. Ja och det är väl OK. Om man förstår i alla fall lite av hur det verkligen var. Även trälskap kan fascinera men hylla för i helvete aldrig dem som höll i piskan.

Ändå står man där själv såklart. Minns morfars ardennerhästar, eller åren på Träförädlingen, med något slags rosa filter framför tankar och ögon. Det är som barndomens somrar. De som alla var som årets. Fantastiska. Fast de såklart inte alltid var det.

Det är helt enkelt som det är.

Älskar gör man först när man kan se och är medveten om bristerna hos objektet och fortfarande kan älska.