100

En vän, musiker, en jag ser upp till, säger att en av mina låtar hamnar på hans “hundra bästa låtar” lista. Det finns många bra och namnkunniga artister på den listan. Jag blir glad. Hur skulle jag annars ta det? En ovan gokänsla lägger sig i magen. Japp, eftersom nu här tänker jag att jag får höra sanningar. Vi brukar leverera sådana till varandra. Kritisera konstruktivt. Tänka sig, en av mina låtar på en musikers (och en duktig sådan) 100-bästa-lista.

Sen går den där dan. Tvivlen ansätter mig framemot kvällen. Den sedan generationer nedärvda bondmentaliteten tar mig. Kanske skojade han bara. Kanske begrep jag bara inte det. Sitter han och skrattar åt min dumhet i detta nu?

Som i en osynlig såpbubbla

Finns ingen anledning att vara sådär glad!

Det är lördag förmiddag. En solig dag. Det är varmt. Sommar fast det är maj Jag står ensam på Brotorget i Bollnäs och väntar med en dunk rose’vin i handen. Det är marknad i stan så det är mycket folk i rörelse. Förväntan hos barnen. Jag står där ensam och tillhör inget av det jag ser. Det är som om jag svävar där över torget i en såpbubbla som kastas försiktigt  hit och dit i vinden. Den måste vara osynlig, definitivt är den det, för ingen tycks notera mig, se mig, känna min vittring. Men jag känner med bestämdhet att det gör inget. Jag är tillfreds med det. Jag tillhör inte världen, jag hör inte till det här som händer runt omkring mig, Jag är bara iakttagaren. Lite autistisk sådär. “Du kunde lika gärna vara död” säger en röst flera gånger inom mig.  Det här hade fortsatt precis som det ser ut här nu utan dig. Ingen, INGEN, här hade ens vetat om ditt frånfälle, ja eller brytt sig, för den delen.

Mannen med fotbollsvmkepsen som sitter med några andra män och äter en nyss inhandlad korv med bröd med två strängar Johnnys starka senap, inhandlad från korvmojen strax intill, verkar glad. Hans kamrater med. De ser ut som om de brukar ta en öl tillsammans. Då och då.  Som om de kanske till och med sitter och tittar på lördagsfotboll tillsammans. Mannen med den blågula kepsen har väl en trettio, fyrtio kilo lagda till sin gymnasievikt. Det är ett kilo adderat till kroppsmassan varje år. Det smygande förfallet de flesta medelålders män och kvinnor trotts allt tillåter ske. De andra på bänken har lagt på sig några kilo mindre. Övervikt är inget som berör det här gänget av karlakarlar.  Ja karlakarlar i sina egna ögon. Men hursomhelst det har sitt på det torra. De behöver inte ut och jaga på krogarna. Det var länge sedan de gjorde det. Några öl och lite fotboll. Helgdagar. En fru som kan laga husmanskost. En korv vid korvmojen när man är hungrig. Men jag, trotts mina egna överviktskilon, hör såklart inte dit. Någon kanske skulle tro det om de såg mig. Men nope, jag skulle dö den uttråkades långsamma död där bland dem.

Familjen, två par. Alla i sina bästa år. Kanske bor de i villorna bredvid varandra. Kanske bor de i olika städer men känner varandra sedan förr. Lån på hus. Lån på bil. Amorteringsfrihet. “Det känns ju ändå som man äger.” Barnen vill ha sockervadd, glass och kola. En pappa lovar dem det. “Allt!?”. Det jublas och det dansas. Tydligen är det papporna som ansvarar för barnen en sådan här marknadsdag. De båda mammorna pratar med varandra. Bryr sig inte. Jag hör inte vad de pratar om, men det verkar vara spännande. De är till synes helt bortkopplade från resten av familjen. Inne i sitt. Kanske handlar diskussionen om deras upptäckt av en ny medicin som äntligen botar all cancer, Kanske handlar den om väninna tre som stuckit iväg från man, familj och ränteinbetalningar för ett lyckligare liv tillsammans med den tjugotvåårige hunk med sexpack och sportbil. Jag hör alltså inte. Vet inte. Men jag hör såklart inte till heller. De ser mig inte ens . Jag tror i alla fall inte att de gör det – fast vi en stund färdas bredvid varandra. De har sitt universa. Jag mitt. Fast vi befinner oss på samma torg.

Sen det där folket på andra sidan torget med en penis på ryggen. Ja eller är det en försiktigt erigerad kuk. Uppåt pekar den i alla fall. Ja och pungen har iof en liten tyngdkraftsbefriad form. Högerdragning. Men kanske är det kallt. Den är tämligen kort om den nu verkligen är erigerad. Väldigt rak och stadig om den nu inte är det. Dom har beachflyers också med den där symbolen. Ett bord. Dom försöker fånga in folk. Själv skulle jag bli vettskrämd och ropa “våldtäkt” om de försökte fånga in mig. Men där borta, de står alltså på andra sidan torget, verkar folk inte särskilt skrämda. Kanske är man inte lättskrämd i Bollnäs. Eller så tillhör man samma sekt.  “Liberalerna” kallar de sig tydligen. Ja och jag hör inte definitivt inte till där heller.

De där tolv, tretton års flickorna som står och fnittrar vid Åhlens varuhus vägg hör jag ju verkligen inte till. Har jag ens någonsin funnits i en tolv, tretton års flickas värld någon gång i mitt liv? Nej tveksamt. Ja och definitivt inte nu. Möjligen som äcklig gubbe då. Men hör till. Nej. Helt olika världar. Ljusår från varandra.

Invandraren med de stora yviga mustaschen – man tänker fördomsfullt per automatik Turk – som står och pratar med en lille smale invandraren som sitter på bänken ser mig såklart inte heller. De har en intensiv diskussion gående. En diskussion som den mer kraftige mannen med mustasch tycks leverera som en monolog till den lille smale. Men närmade jag mig dem så skulle de tystna. Se förvånat på mig och sen skulle mustaschmannen fortsätta monologen som han kallar “diskussion”. Nej jag skulle inte förstå vad som sägs. Inte höra till.

Det är kanske drygt hundra personer här på torget. Ja och så alltså jag då i min bubbla. Jag ser mig omkring. Hör inte till. Finns kanske inte ens. Jag är bara här på besök en solig majdag utsänd från en annan värld där bara jag bor.

Men trotts att jag står där och känner sådär så känner jag en slag tillfredsställelse inom mig. Kanske är det bara vanan. Att det brukar vara de här känslorna som övermannar mig när jag är ute bland folk. Kanske är det galenskapen. En gammal gubbes förberedelser för den sista resan ut i ingenting och in i icke-existens. Det känns tryggt ändå på något sätt. Samtidigt som det är sorgligt på ett annat sätt.

Men K & N dyker upp med sina inköp.Vi skall handla blommor och mat. Liv som rullar på. Där hör jag väl till ändå. Det måste väl ändå vara så?