Lokalproducerat

Jag får de där magasinen ibland. De lokalproducerade. De dimper ned i lådan bara. Tjoff.  Gratis. Jag läser allt som är gratis. Oftast uttalar sig de lokala stjärnorna där på sidorna. Musikerna. Rockstjärnorna. Konstnärerna. Kulturprismottagarna. Lokalt behövs det inte mycket för att bli en sådan där “känd” person. En låt och en musikerlook räcker om man vill bli “känd lokal musikprofil”. Epitet som ger en rätten att uttala sig i magasinen. Som gammal gubbe räcker inte plus sjuttio inspelade låtar såklart. Väldigt lite räcker om man är gammal gubbe egentligen. Som ung skulle jag tycka det var orättvist. Som gammal gubbe är det skönt. Tystnaden är den största gåvan.

 

Termometern

Det är torsdag och termometern kryper ner mot tre grader under natten. Ovant. Varningar för nattfrost. Det blir inget av med det dock.  Men kanske är det järnnätter, K säger att det är för tidigt, och det kan såklart stämma, deras tid är juni. Men inga öppna fönster på låtsaskontoret idag. Strumpor av dock. Fast det är på gränsen att det går.

En ny underbar dag i mitt liv. Jag är tacksam för den och skall försöka ta till vara på den så bra det går. Hedra dagen liksom, man vet inte hur många till man får. Det där självklara. Att man vaknar upp imorgon också. Att man alltid skall finnas. Efter sextio är det inte så självklart längre. Åtminstone inte för mig.

Lundell är ljuvlig att läsa. Kan egentligen inte förstå varför. Alltsammans är inte mycket mer annorlunda än det jag vräker ur mig här på bloggen, ja formatet är ungefär detsamma det också. Men gillar det, det gör jag. Vill förresten läsa mer från bloggar. Om vardagslivet. Men ingen skriver något på de jag följer. Jo Täppas. För övrigt är det tyst. man har väl annat för sig. Eller också tycker man inte vardagsbeskrivningar räcker. Men det gör det ju. Det är ju det lilla som är det stora.

Längtar efter elektronik och hands-on uppgifter. Men sitter fast i mjukvara. Allt det där fast jag egentligen är fri som fågeln.  Men man söker sig hela tiden mot “klar”. Den där punkten som har många likheter med att vandra i fjällen. Man tänker att bara man går över den där bergskammen så är man framme, och så kommer man upp på berget, ser att det är en till bergskam att ta sig över. Så man upprepar det där. “Efter den så…”  Så där håller det på. “Klar” är virtuellt. Bara idioter blir verkligen “klar” med en uppgift. Alla vi andra kallar saker för “klara” fast vi vet att de inte är det. Antagligen är vi idioter vi med förresten. Bara den som tror sig inte vara det är väl en. Som vanligt. Självinsikt är den svåraste konsten av alla.

Låtsaskontoret är så otroligt rörigt. Borde rensa upp. Gömma saker i lådor. Japp. Ner med sakerna. Så att man inte hittar grejer sen. Ett rörigt kontor måste tyda på en rörig hjärna. Men kanske också på kreativitet. Jag blir alltid rädd för människor som sitter vid tomma skrivbord. Det är något kusligt med de där typerna. Jag väntar mig nedsläpningar i källare, fastkedjande i betongväggar och elchocker från sådana människor. Ryser. Aktar mig noga för att vara ensam med dem i samma rum.

Nu, dags att ge sig hän. Träning för hänryckningens tid. Borde byta glasögon förresten. Ser dåligt. Men dyrt. För dyrt. Men hänryckningsträning var det. Tjing.