Jo visst

Jag vaknar ibland och är verkligen ganska bra i min axel. Sådär förvånande bra. Så går jag ut och byter däck på bilen, gör lite annat och sen är jag såklart inte speciellt bra i axeln längre. Men de där stunderna när det känns förvånande bra så tror jag tamefan att jag inbillar mig alltsammans. Att det bara behövs lite träning så är man på topp igen. Efter lite rörelser av mild art är det såklart inte så längre. Man misströstar igen. En fungerande högerarm är ändå en fungerande högerarm. Värd att känna saknad efter. 90 dagar still waiting.

Jodå, vinterdäck blev sommardäck idag. Ett vårtecken i sig, eller kanske snarare ett sommartecken. Jag är oftast sist med det där bytet. Men så bor vi på Brattberg(backen) (Brantbacken, Norska) också.

Huggorm på ett av trappstegen ned till källaren igår. Jag springer barfota både bredvid den och över den några vändor så helt trevligt är det såklart inte. Får flytta den med ganska hårda tag ut mot skogen. Utfall och fräs såklart. Vem skulle inte huggit och fräst mot en ocool gubbe i ett sådant läge? Men det hela avlöper väl. Ännu ingen biten. Detta fast vi funnits i varandras närhet några år nu.

Koltrasten, Pavarottis son, har tagit sin fars tron och blommat ut. Pavarotti är död – länge leve Pavarotti. På kullen ljuder åter den underbaraste koltrastsång.  Den letar sig hela vägen in i magen på mig. Stannar där som en gokänsla. ÄLSKAR. Samlar varje ton för att leva på dem under en lång kall vinter tillsammans med minne av ljumma vindar och solvarma smultron.

Nisse och Nanny får blommor på sina gravar från sin egen gamla komposthög. Där har påskliljorna tagit över och vi har tagit för vana att lägga en bukett på deras gravar under våren. All mark häromkring, ja skogen, var Nisses, han sa det, och jag, jag trodde honom i många år innan jag upptäckte att det var kommunen som ägde den. Nisse överlät det där ägandet till mig när han gick bort. Att bruka efter bästa förmåga såklart. Vem fasiken kan äga en skog  om man nu funderar på den saken förresten. Men saknar Nisse och Nanny. Goda människor.

Av den stora snöhögen finns det inte mycket kvar.  En sista snöboll går det kanske att göra sig av resterna. En liten. Inte mer. Såhär såg det ut för exakt en månad sedan.

Senast lästa bok

 

Sotarens pojke av Barbara Vine

Finns det inga böcker i “skall läsa högen” så får man hugga en ur bokhyllan. Svårt. Det mesta har man läst. Men det finns ändå en hel del som bara K har läst. Helst vill man alltså  hitta en sådan bok. Ja och det här var en sådan träff efter inte allt för långt sökande.

Jag gillar den här historien. Mycket till och med. Ja och jag tror jag gillar boken också. den har lite av den där “Princess Daisy litteraturen” över sig säger en röst inom mig. Men stämmer det verkligen? Är det inte bara för att jag är en gammal och elak jävel som det där kommer fram? Ja själv vet jag inte. Lyssnar faktskt förvånat på den där rösten. Men saker är lite för enkla ibland i storyn. I min värld får det gärna vara lite mer som i verkligheten där det mesta tar tid och är ganska krångligt.

Men historien är alltså rätt bra. Ja mer än så. Den ÄR bra.Ja och upplösningen hade man inte kunnat gissa sig till, Åtminstone inte jag.

Men läs själv för fan. Det är den värd.

Alla andra böcker jag läst finns här.