Inget

Inget inplanerat idag heller. Det brukar som mest vara sophämtning i den där kalendern. Ibland något annat. Ibland något spännande. Men oftast noll. Den sägs ju att den där kalendern visar hur viktig man är som person. Ja och man kan väl tro att just det stämmer om man tittar i min. Den skriker “nolla” och “oviktig”.

Välter en rosenpelargon när jag skall vattna den. Krasch, boom, rakt ner i golvet. Såklart planterad i lerkruka, bristvara här. Den får nytt hem i hängampel som skall få komma ut vad det lider. Kanske var det avsikten med det hela hela tiden. En rosenpelargon som längtar bort, ut, på upptäcktsfärd. Vill den det där riktigt mycket så står den på Times Square en dag. Allt börjar med viljan. Resten får man jobba för. Sådant känner pelargoner. De har redan gjort resan från Sydafrika.

Jag är härligt blå i sinnet idag. Det där sammanfaller med kreativiteten och är inte helt ovälkommet här. Ja av förklarliga skäl eftersom kreativiteten är en viktig del av mig och mitt liv. Visst, den där sorgklumpen i magen – den som längtar efter att  krams bort – som följer med det där kanske man ville slippa. Men botemedlet, eller kanske bara undanflykten, är att dyka in i uppgifterna. Hittills har det alltid fungerat. Jag undrar ibland om det var därför farsan arbetade jämt också. Han som levde för sin fabrik. Dygnet runt. Året runt. Man skulle ju inte bli lik honom var det meningen men blev ju det i alla fall.

Men måndag är det. Det finns mycket tid kvar av veckan att göra storverk på. Det älskar jag. Man får akta sig för att bli för glad för det bara. Behålla det blå som en skör porslinssak inom sig. Det nödvändiga.

Men nu så. Jag har kaffe i min kopp. Det smakar inte alls för jävligt. Jag vet vad jag skall låtsasjobba med. Så varför inte köra? Jo så får det bli. In i det bara.