Vackert. Sommarväder. Fågelsång. Växtlighet som drar igång. Ja och så snöhögar som ligger kvar som strandade döende valar mitt i alltsammans. Men varmt. Vi värms upp någonstans där till strax under tjugo idag. Men vindarna, de som letar sig runt snöhögarna och drar fram över isarna som ligger kvar, kyler ner. Det blir aldrig riktigt varmt. Men ljuvligt ändå såklart. Vi stannar ute. River lite gammal koja. Tappar sav ur två björkar. Tjugo liter på en dag. Ytspänningens magi. Sitter där på uttagna utemöbler medans hinkar fylls. Dricker kaffe. Äter glass. Mår gott. Drömmer om fem månader till med detta. Wow. OK fyra i bästa fall. Men åtminstone och sannolikt inte snö under fem. Liksom.
Kaffe ute… Visst är det gott?
Frasse, på bilden, en gamling på 82 kattår, släpar in sork stor som en kanin. Orkar såklart inte äta upp, trotts den tydliga stoltheten över det fällda bytet. Jag får den tvivelaktiga äran att kasta ut bakdel. Det är ganska äckligt vill jag meddela, men man vänjer sig vid sådant med åren som katt-“ägare”. Vi har enorma sorkangrepp här i år. Man skulle kunna tro att det är mullvad vi har. Högar med uppskyfflad jord i trädgård och på gräsmatta. Men mullvaden skall inte finnas här. Så det måste alltså vara vatttensork. Rätt vad det är faller man väl ned i ett hål och kommer aldrig mer upp igen. Japp. Sådant är livet på en pinne. Spännande också till vardags.
Mitt jobbande i den värld där man jobbar på riktigt innebär alltså att jag gör det mesta med vänster arm. Om ni försökt spetta bort något med bara väster arm så fattar ni ungefär vilken nivå det handlar om. Jag är alltså rätt värdelös som arbetande person. Bättre på låtsasarbete. Definitivt. Kan såklart inte låta bli att hjälpa till lite med höger arm också vilket innebär värk såklart. Det är så löjligt och förnedrande så jag blir förbannat. Japp, jag blir förbannad av att inte klara sådan där saker som var standardgrejer förut. Jag har aldrig varit rädd för att ta i. Ja och så kan man helt plötsligt inte. Skit är vad det är. Men kanske rör jag mig i den där kön. Nittio dagar har passerats, vårdgarantin, men å andra sidan har jag gått tio år såhär nu så någon omedelbar brådska är det inte. Jag kan fatta att det finns andra som behöver åtgärdas före mig. Men gnäller för att jag känner mig lite hjälplös och värdelös i vardagen. Blir irriterad med stort “I”.
Kortvecka föröver. För mig kanske inte helt bra. Behöver låååååååånga veckor. Men jag accepterar såklart det där lediga sen när det då verkligen inträffar. Så om torsdagen bjuder på fint väder så skall vi väl kunna hitta på någon uteaktivitet. Beskära träd kanske. Spräcka stubbe. Spika lådor. Eller dylikt. K jobbar jag handräcker.
Nu skall jag ge mig in i Åkes värld. Där är jag en av dem som är älskad och vacker. Alltid något liksom.
