En igångkickande kompost

Mikroorganismer är fantastiska saker. Har man en kompost  så inser man snart det. Man fyller den där komposten och man fyller och man fyller men mängden i den ökar ändå inte. Ofta minskar den snarast. Magiska saker sker. Det vill säga om den fungerar. Om mikroorganismerna trivs. Det har dom inte gjort den här vintern för oss. För första gången på många år har vi varit tvungen att kasta matavfall och rester i soptunnan. Något som svider såklart.

Men nu har den ena av våra komposter satt fart. Direkt syns det på temperaturerna i den, ja och naturligtvis på att innehållet sjunker samman.  Finemang liksom.

Resultatet kommer till hösten. Fin kraftfull jord till blommor och andra odlingar för nästa säsongs utsäde.

Den andra komposten har inte riktigt startat och där ser det ut såhär

Men den kickar nog också igång endera dan nu.

Live kan man kolla in dem här.  Om man nu är lagd åt det hållet…

Det är gott att leva

Det är gott att leva. Måndag morgon, solen lyser på promenaden, det finns en hel vecka med dagar att göra saker på. Låtsassaker såklart.  Vad kan man annat vänta sig av en sådan som jag (vill skriva “mig” så det gör ont). Det finns förresten redan tillräckligt många allvarsamma och tyngda män och kvinnor i den riktiga världen. Alltså utan att jag skall sälla mig till den skaran.

Men det är verkligen skönt att gå ut såhär när solen lyser och det är varmt. En elcykel far förbi och föraren säger godmorgon. Trevligt det också liksom. Hackspettar sitter i snart varenda träd som har bra akustik och tjippar. Men inget trummande idag. Inte under min tur efter magiska vårvägar i alla fall.

Men annars tranor, koltrastar, bergfinkar, bofinkar och en hel del annat. Det sjungs för våren. Ja och man fattar nästan åt vilket håll vi är på väg åt nu. Riktigt hela vägen in i centrum av hjärnan tar den sig inte den där insikten men en bra bit in i alla fall. Barfotadagar. Grillkvällar. Koltrastserenader. Oj. Snart liksom.

Sa jag att det är gott att leva. Om man tänker på den saken alltså. Ja inte behöver man fundera så länge heller.

Lasse, byns bilmekaniker, byter däck som en iller. En födkrok. Jag vill ha hjälp med en bromwire och det lovar han att hjälpa till med på hantverkarvis. Jo han är en av de bästa i sitt gebit. Så är det bara. Hur man klarade sig innan han etablerade sig här har jag ingen aning om.

Annars träffar jag inga människor på promenaden. Två är väl lite av rekord ändå. Mitt liv är sällsamt människofritt om man bortser från familjen. Faran med det är såklart att man står där och bygger sig ett Babels torn om dagarna. Ja där är jag nog. Tyvärr.  Jag tror dock på samarbetet och  interaktionen människor emellan men har sällan funnits där i den i alla fall. En del av oss är väl helt enkelt för konstiga, eller kanske bara kompromisslösa, för att finnas där. Inget att gråta över dock. Också byggandet av Babels torn håller folk sysselsatta.  Ja och inte är det väl mindre viktigt och mindre på låtsas det där än mycket av annat som sker på de stora IT scenerna idag.

Så skit samma.

Sa jag att det är gott att leva…