Jag river det som är byggt för att bygga nytt. Det har hänt för några år sedan också. Har man tänkt till är det som att byta stockar i det nedre lagret på ett timmerhus. Lyft upp, ersätt, sänk ner. I verkligheten är det såklart jävligare. Men principen sitter där. Annars hade det varit ett otänkbart (låtsas)jobb.
Men trötter idag. Vissa dagar är ju sådana.Man är bara trött, det finns ingen särskild anledning, man får ta sig igenom de dagarna också. Så gott man kan åtminstone. Ja och det ät väl där någonstans jag är nu. Dags att ge sig, avsluta en dag i livet.
Akademin, den svenska, den krympande, elva nu, bråkar nästan lika mycket som olika fraktioner här i byn. Jag håller mig nogsamt borta från båda. Ja, nu är jag väl inte ens önskvärd i någon av dem. men det gör alltså inget. Intriger och rackarspel orkar jag inte med. Orkar inte ens tänka på det.
Bergfinkar, bofinkar och en koltrast. Utdelningen för dagen. Härligt. Finkarna rensar kring fågelborden. Allt ryker. När de drar vidare är det verkligen bara skal kvar. Koltrasten (Pavarotti) är som vanligt dubbelt välkommen. Han som sjunger så att sången tar sig rakt in i mitt hjärta och lyfter upp mig flera meter. En bedrift. Koltrastsång är det vackraste som finns. Jag kan stå, sitta, ligga och lyssna i timmar på den. Snart dags alltså. Gratis är det också.
Imorgon fredag. Helg igen. Tiden går för fort. Jag hinner inte riktigt med. Det finns så mycket kvar att göra. Jag anta ratt det har med åldern att göra det där. När man är som mest rädd om den tid man har kvar så rusar den på så att man nästan inte hinner med att leva själva livet. Men det är klart. Jag har sällan bara suttit av tid i mitt liv. Det har alltid funnits fler projekt än tillgänglig tid.
Det är som det är. Nog finns det ljusa stunder i tillvaron fortfarande. Jag har ett blått hjärta men ett ljust sinne. En konstighet det där. Nedstämdheten och en obeskrivlig glädje över att få leva och att få finnas till lever sida vid sida inom mig. Jag behöver båda, föder därför dem därför likvärdigt.
Nu skall jag fylla pellets. Sen uppåt. I alla fall ett antal trappsteg. Där ligger en rätt tråkig, medelmåttig bok och väntar. Men den tar mig mellan det koncentrerade och det drömska den som andra böcker. Så det är OK. Man kan inte bara läsa bra. Sinnet kräver dåligt också. Dalarna och bergen är vägen. Utan uppförsbackar och nedförsbackar (och några hinder) vore det förbannat tråkigt att vandra. Ja eller läsa då.
