SSL

När SSL (läs TLS) då fungerar vill man ju ha arbetskamrater att springa in till och ropa:

“JODU!” och “HURRA” och stå där och flina en stund i dörröppningen hos någon som faktiskt fattar arbetsinsatsen.

Fast nu har man ju inte det. Arbetskamrater. Inte ens på låtsas. Man skriver ett blogginlägg istället. Som om det nu skulle hjälpa. Det är ungefär som att dricka Stockholmsvatten istället för champagne. Fast med det får man ändå sig nöja. Imorgon finns annat att göra. Riva ut och ersätta. Bort med det som fungerar. Ersätt med nytt och skinande. Buggigare. Troligen. Men vad gör man inte för friheten. Oberoendet. MIT-licensen. Den hägrande.

Godnatt!

Tallarna

Dom står där tallarna i motljuset. Är man tall kan man väl inte annat. Det är ju så. Jag tar in den där tavlan med hela mitt sinne först, sen fotograferar jag den. Förr gjorde jag tvärt om. Jag har några år av mitt liv då jag såg och upplevde allt genom en rektangulär ruta och en lins. En hel värld av fototeknik. Man glömmer lätt verkligheten och nuet när man är där. Men inte nu alltså. Jag är här. Står där. Ett med skogen och den planet den växer på. Ett korn i universum.

Fåglarna sjunger. Dom vet, jag vet, det är vår. Fast det kanske inte verkar så varje dag är det förändring i luften. Den eviga förändringen. Inget är mer konstant än lagarna om förändring. Ändå finns det dom som kämpar emot med allt de har. Alltid.

Här ute är jag precis som alla andra jag med. Varje storgubbe, stortant, riking, mästare är det dom med. Just här. Det går liksom inte på annat sätt. Så jag är “normal”, en som alla andra, åtminstone här. Ja och jag hör till. Är en del av motljuset, tallarna, snön och det där lilla kornet av planet som rusar fram i universum. Ingen annan är förmer. Jag är inte förmer än någon annan. Skönt. Frid.

På vägen tillbaks från min promenad möter jag en joggare. Han kan både springa och prata. Imponerande. Jag knappt gå. Men “haja, heja” liksom. Han åt sitt hål. Jag åt mitt. Axeln värker som vanligt nära gråtgränsen när jag går, jag väntar i vårdköernas ringlande linje, kan inte annat, har inget emot det heller. Det är ingen brådska. Det är lugnt. Viktigt först. Gamla gubbar sen. Funderar jag. I backen uppåt, hemåt.

Hemma får ett mikrofonstativ arbeta som tvätthängare i studion. I brist på musicerande gör det nytta ändå. Om man nu kan kalla min musik och mitt musikskapande för musik. Inte vet jag. Epitet känns inte viktigt. Inte för mig. Jag gör det jag gör. Älskar det ganska ofta. Den känslan tror jag på. Japp, riktigt mycket. Att “roligt” och “älskar” är rätt väg att gå åt.