Lärartidningen

Jag sitter och läser Lärartidningen. Facktidning för lärare. Som för K. Kanske är det det tråkigaste man kan läsa. Men det är lunch. Jag vill gärna ha något att läsa då. Ja och vid frukost. Drömmen är Svenskan eller DN såklart. Men det stannar vid en dröm. På tok för dyra för en sådan som mig. Lärartidningen får duga. Eller fyra veckor gamla Ljusdals Posten som skall gås igenom efter Losrelaterat material till historiesamlare. Jodå det fungerar. Nåja, kanske inte när man blir upprörd och vill skriva en insändare. Vem minns det som hände för fyra veckor sedan numera?

Men Lärartidningen är det alltså. Det går. Falafel och kålsallad på tallriken. Gott.  Ute snöar det lätt. Aprilväder. Det skall vara såhär. April är som när man befinner sig mitt ute på Atlanten i ett fartyg. Man har kommit en bra bit på vägen men har långt kvar. Man får bita ihop. Inte fundera så mycket över i alla fall den saken. Tänka på det som kommer längre fram.

Stolen fastnar under bordet. När den lossnar ruskar den till bordet. Svimplar ut kaffe på en bunt papper. Det mesta i spänningsväg som händer här idag kan jag gissa. Jodå det har hänt förr. Kaffefläckiga utskrifter är vanliga här. Bara storleken på kaffeskvimplandet varierar.  Variation som gör det där enklare att leva med. Ändå svär jag för mig själv. “Jävla skithelvete”. En av standardsvordomarna. En av dem som känns bra att få ur sig.

Lunch tar tjugo minuter. På det hinner jag med att hälsa på katt och plocka ur diskmaskin. Det är liksom ingen ide att sitta längre. De egna tankarna räcker inte till och Lärartidningen kommer inte med mycket som stimulerar till eftertanke.

Kaffet smakar i alla fall gott. Det är ju inte alltid så. Men idag alltså. Hurra vill man utropa. Men gör inte det. Oklar varför. Jag tror på det där att ge utlopp för sina känslor. ja och ingen hör ett utropat “hurra” här ändå. Man kan ropa myckna konstigheter i sin ensamhet utan att någon berörs. Eller för den delen störs.

Hittar en bugg på förmiddagen som man kan undra hur den kan ha gått upptäckt under alla år. Tänk så det är. Men nu är den alltså inte mer. Borta. Lyst på. Utlyft. Det tog fyra fem dagar att hitta den efter att jag kom den på spåret. Intermittent såklart. Alltid lurigt. Alltid tidskrävande. Måste överlistas. Men som vanligt. Går ett fel att upprepa så går det att lösa. Alltid. Utan undantag. Det vet man.

Borde väl ropa “HURRA” över den fixen också. Men buggar. De är där. Många måltider har kommit enl programmerares väg tack vare buggar. Ja hus och bilar och sådant också. Så man får bemöta dem med en viss aktning. Vi är en del av samma sak. Som stavfel för en journalist eller copywriters. Det vore för enkelt och tråkigt om de inte fanns där.

“Zen och konsten att överleva som en skapligt fungerande programmerare”.  Nej, jag skall inte skriva den. Men någon annan kanske. vad fan vet jag.

Dödsolycka i Järvsöbacken. En ung man far ner för stupet ner mot byn. Varför? Kanske kommer det svar vad det lider. Vem vet. Men tjugofem år ung. Fan liksom.

Att vara en av de levandes är inte så pjåkigt. Åtminstone inte för det mesta. Inte när man funderar på alternativet. I det kan man ge sig hän och låtsasjobba vidare i. Tycker jag. Liksom.

Jodå

Jodå, jag gör mitt. Det där man måste göra för att få vara med i höstens “Fetare än en femteklassare”.  Det gäller liksom att vara i form. TV och allt. Bästa sändningstid. Ja ni fattar. Så jag kör på. Innan kaffe. Innan låtsasjobb. En ny dag är här. Ja tamefan en hel vecka att suga på och glädjas åt. De döda har inte det där att se fram emot. Nope. Jag vet att de avundas oss som lever. Måndag till trotts. Man kan tänka på det. Eller lämna plats.