Väntar

Sitter här och väntar på att de sista snön skall fara av taket. På norrsidan alltså. Södersidans snömängder har redan brakat av. Kaboooom. Rakt på plommonträdet. Såklart. Var skulle snön annars hamna? Liksom.

Fast framsidan (norrsidan) kvar alltså. Den ligger envist kvar där trotts regn idag, Ja och jag vet hur den klibbar fast efter att ha enhandsskottat av ett tak över källaren förra veckan. Sitter som limmad på en vertikal spade. Så varför inte på ett tak också alltså? Men rätt vad det är så.

Knappar på. Kan inte annat såklart. Det är gott det. Alltid något liksom.

Är inne i en andra andning i livet tror jag. En där det går bra att köra på bara. Där det inte spelar så mycket roll med den där inputen utifrån. Det sägs ju att den dag man tar åt sig lika mycket av beröm och kritik så har man nått fram. Så kanske äntligen. Fast fan trott. Det där berömmet man fått har alltid runnit av en som vatten på en gås, det har inte påverkat vem man är, men kritiken, smutskastningen, den har fastnat och gjort ont.  Oftast småsaker. Troligen inte heller mer åt mitt håll än något annat håll. Så kanske har man ändå inte kommit hela vägen fram trotts allt. Måste lära sig att bortse från det som bara är åsikter egentligen.

Men jag söker i alla fall inte gillande idag. Jag gör det jag gör. Gör det för att jag måste och för att det är just mitt. Visst möts jag av den stora tystnaden. Under delar av livet har den gjort ont. Mycket ont. Men inte länge. Jag känner en tacksamhet för det. Det är enklare, lättare att leva nu. Ja, rent utav skitenkelt. Jag klarar mig. Japp, det gör jag.

Jodå, nog fattar jag att man är den man är. Inte är det någon kö till mina fylla jämt datum precis. Har aldrig varit. Är man “storkarl” så märks det ju om inte annat just där på dom dagarna. Familj och vänner som vill fira en älskad person står i långa köer och applåderar och hurrar. Det ansträngs. Det hurras. Det firas.

Jag vet inte om jag gillar det där ens. Hur skall man veta det då?

Farsan trivdes i det där. Det kom horder på de där decenietalsfesterna. Han en självklar medelpunkt. Strålande som en stol fanns han i festen för honom själv. Lyft av allt det där. Ja och sen begravningen. Hela stora kyrkan full. En jävla massa människor. Jag är säker att farsan satt där på ett moln och mös. En sådan som jag skulle inte kunna fylla stolarna på högra sidans första rad ens om jag nu velat haft en begravning.

Men alltså. Det där kan jag leva med. Mycket enklare nu för tiden. Det är samma sak med allt annat jag gör också. Det spelar liksom ingen roll vad folk tycker längre, om de tycker något alls, eller om de inte bryr sig. Framgången, måttet, finns inte längre utanför mig själv. Det är den landvinningen jag gjort. En stor frihet. En jag är tacksam för.

Ja annars är alt som vanligt här på kullen. Vi går mot vår här med. Inte för att det syns. Men det är ändå så. ja och jag längtar såklart. Till sommar och enklare liv. Men på vägen dit kodar jag väl någon rad för att överleva. Eller kanske för att jag måste.

Idag planterade jag om alla blommor. En viktig syssla. Mina små tanter pelargonerna har blivit kära vänner. Japp “vänner”. Dom finns där ändå. Där man minst anar det. Antagligen kommer de alla att överleva mig dessutom. Men det är ju bra. De kan min historia. Har varit med i lokalerna. Kan förtälja historien för varandra. I det kan man leva vidare lite.

Sådant där kan man inbilla sig.  Bra som dåliga dagar. Men lever gör man. Mår inte heller så förbaskat pjåkigt. Alltid något liksom.