Den där…

Den där vårkänslan försvann som en avlöning här på eftermiddagen. Inga pardon liksom. Temperatur nedåt. Nåja, enligt prognosen skall fallet stanna på minus nio vad det lider. Vi får väl se. Ja, åtminstone jag.

Annars en utmärkt kreativ dag. Som alla låga dagar. Varför hänger det där ihop?

Nu fixa käk.

Dumt

Om jag går it på webben och tittar på en present åt min fru. T.ex en bok, eller en ny telefon, eller ett smycke. Vad händer då. Jo direkt får hon reklam för de där grejerna på Facebook och i sina Google sökningar. WTF.

“Gör om gör rätt” hade jag en chef en gång som sa. Jag lånar nu det uttrycket nu och riktar det ut över Atlanten.

“GE UPP!”

Det är en sådan där morgon när allt skriker – “GE UPP!” Högt skriks det också. Det hjälper inte att hålla för öronen. Det hörs så tydligt ändå.

Ute sjunger fåglarna. Hackspetten trummar på ett utvalt träd med bra resonans. Det är verkligen vårkänsla i luften. Den första dan i år som den där känslan finns där på riktigt.

Jag skjutsar ned K till jobbet. Hon har tungt att bära. Släktforskning idag på biblioteket. Kaffe, bullar och kakor. De är många människorna som söker sina rötter. Ju äldre man blir desto mer betyder rötterna. Antagligen för att man själv snart blir en del av dem istället för en del av de levande.

När jag åker tillbaks genom byn ser jag människor som jag vet vilka de är, hejar på, men som jag inte känner. Jag hör inte hemma här. Men hör inte hemma någon annanstans heller. Det där sitter inuti mig. Jag vet ju det så väl. Går inte att fly ifrån. Inte flytta ifrån. Så jag åker hem. En fast punkt. En håla att gömma sig i.

Hemma. Snöskottning. Pelletsfyllande. Hämta en maskin tvätt och hänga. Ja och sätta på kaffe. Alltid detta kaffe. En morgonrutin som en krycka att hålla sig fast vid varje morgon. Oftast smakar det inte ens gott. Men dricker, det gör jag.

Låtsaskontor och låtsasjobb. Allt på låtsas. De där tankarna om att ge upp som kryper på igen. De kommer såklart ofta. Är nära. Kamrat tvivel. Bara idioter känner inte närhet till tvivlet. Jag låtsasjobbar bort dem. Kryper in i min kokong och kör. Borde kanske lyssna. Men gör inte det. Inte på “ge upp”. Aldrig.

Yngste sonen fyller år idag. Tjugosex. Omöjligt att förstå. Så gammal nu. Vi firar på lördag. Indisk mat, tårta och en liten present. Grattis! Jättegrattis!

“Ge upp” dundrar på när jag slår på skärmarna. Thunderbird har ätit upp allt minne igen. Jo det är många flikar. Men fyra gig till ett program. Det är löjligt. Men återstart av browsern. Man får tillbaks sina fyra gigabyte fast alla flikar fortfarande är öppna. Ja inte fan vet jag hur det fungerar. Men inte är det helt bra.

Allt annat ligger där klart i datorn redan. Bara att köra. På med den där spellistan som heter “:-(“, den som jag kör så ofta. Det där låga är den bästa stämningen att låtsasjobba i. Då är jag som mest låtsasproduktiv. Dyker jag ner i det svåra hör jag snar inte det där skrikandet. “Ge upp” blir bara till ett avlägset mummel. Överlevnadsbart.

Kaffet är kallt när jag kör igång. Det blir inte godare av det. Men har man hällt upp en kopp så dricker man upp. Grimaserar och dricker. Det här blir en bra dag. Det är jag säker på.