Så då så.

Skickar iväg lite pelargonsticklingar från låtsaskontoret till sticklingsbytardag. Känns som att skicka ut sina egna barn ut i världen, ja åtminstone som sina kattungar. Jag blir lite gråtmild rent utav. Hmmm…

Men iväg skall dom. Få nya hem förhoppningsvis. Hem där de blir ompysslade. Det förutsätter jag. Bli stora vuxna pelargoner vad det lider. Beundrade av ägare och kanske av besökare och möjligen en dag spridas som sticklingar till också andra.

Jo jag gillar mina pelargoner. De andra blommorna med. Men pelargonerna är mina favoriter. Alla i min familj gillar växter. Ungarna med.

Jag är alltså inte bara ocool gubbe – utan lite tant också. Hmmmm….

Eller ganska mycket tant. In veritas…

Pelargonerna som står där i fönstren kan ha gått i släktled efter släktled sedan artonhundratalet. Det är lite häftigt tycker jag. Vi har flera sådana med långa historier. Man önskar att de kunde berätta.  Som mormors blommor. Vad pratade mormor med dom om när hon vattnade dom? Eller morsan. Eller Ingrid? Eller Lillys mamma?

Annars bra här. Som oftast. Fast förkyld. Tror jag. Kan vara det allmänna sönderfallet också. Men ingen Alvedon idag. Bara det. Ett gott tecken.

Men post Vasaloppstid alltså. Otroligt. Att vi tog oss dit till slut.

Ute snöar det. Ingen är väl nämnvärt förvånad över det. Windowsburken är övergiven. Sorgligt. En hel hög Kineser skickar inte längre till Sverige. Vilket såklart är jävligt.

Ja, jag skall knappa på lite. Eller lägga sten på sten. Så som jag nu framlever mitt liv. Det går. Men längtar ut till tystnaden längs stigarna såklart och i samma grad till de “trängsliga” gatorna och sorlet. Yin/yang. Man behöver båda sidorna. Eller alla färger, alla gråtoner, perspektiven, upplevelserna. Bakom skärmen har man bara ett perspektiv. Det finns miljarder till. Synvinklar där världen ter sig helt annorlunda från än den man just nu sitter och beskådar den på. Att veta det är en bit på vägen. Att leva den insikten tar en längre och närmare en fullkomlighet som ingen kan nå bara närma sig.

Liksom…