Dagar av skam

 

Det finns dagar då det inte händer något av värde. Ändå händer det saker av värde såklart. Det ramlar in en massa besked. Bra och dåliga. Bara bra för mig. Dåliga för andra. Själv flyter jag som semmelgrädde ovanför alla de där beskeden alltså. Alla möjliga och omöjliga fyller jämnt. Det firas till höger och vänster. Alla äter semlor. Mer än en. Men Mats Q. äter ingen. Kapitalistvägrar. Snabbkolhydratsvägrar.  Jag skottar mig trött. Men inte hjälper det. Väl inne igen letar jag inspirationen. Gör det hala dan. Letar och letar. Men inte går den att finna. Inte ens under mattan är den. Eller bakom dörren in till servern. Eller i en dator nära mig.  Så jag vandrar runt lite. Går ut och fyller fågelmat. Fint väder är det. En sådan där underbar februarivinterdag är det när till och jag kan tycka en vinterdag är OK. Men ingenstans kommer man. När det är vinter sitter man fast på gårdsplanen. Det är liksom ingen ide att hållas ute. Så in igen. Vandrar runt. Letar lite. Slösurfar lite. Försöker hitta en ingångstråd om och om igen. Det blir väl någon oinspirerad kodrad. Jovisst. Så ringer sotaren och ställer in för imorgon. Jag får sovmorgon till sju. Eller halv. Eller sex. Men i alla fall sovmorgon. Så upp och laga mat. Sen hämta K. Rapport och så ner igen. Inget nu heller. Twitter. Twitter. Twitter. Aftonbladet. Twitter. Twitter. Twitter. Mail. Twitter. Twitter. Twitter. Aftonbaldet. Twitter. Twitter. Twitter. Mail. En kodrad. Twitter. Twitter. Twitter. Ja sådär. Ingenting. Inte blir det många stenar lagda på andra stenar inte. Noll. Eller en artondels sten. Ett gruskorn nästan. Så nu sitter jag här. Är det någon ide att sitta kvar? Skall man ge sig? Skita i det här? Hoppas på morgondagen? Då kanske!? Jag har en bra bok. En sådan där som man bara måste läsa ett till kapitel när ett är utläst. Inget bra när man skall sova. Underbart annars. Men ingen semla idag. Hoppas på morgondagen. En tjuga skall man väl kunna undvara. Coop. Kaffe och semla för en Selma. Samtidigt kan jag lyssna in gänget som träffas där. Lära mig något av livet. Hinner nog runt Kyrksjön också. ja och en sväng på biblioteket. Kanske Granngårn också. Jord. Det skall planteras om. Överallt. Våren kommer. Sommaren kommer. Blommor skall ha att växa i. Måste väl ta tag i det här på kontoret också. Pelargonerna. Sydafrikanerna. Vissa från många släktled tillbaka. För det är ju så. Skott efter skott som vandrar genom generationer. Fantastiskt egentligen. Men jag tror nog att jag ger mig i alla fall. Fyller pellets och vandrar upp för trapporna. Men det var visst något som skull lastas ur bilen också. Får väl ta det också alltså. Nattjobb. Eller i alla fall kvällsjobb. Längtar bort. Långt bort. Dit där vindarna är varma. Ja havet får gärna var varmt det också. Om det finns där. Annars kan det få vara kallt. Fast helst hav såklart. Det drar. Alltid. Vattnet vill ha oss tillbaks. En dag tar det oss. Såklart. Vi spolas ner med bäckar och åar. Men det tar ett tag. Fast ge sig var det alltså. Hungrig. Utan anledning. Men det suger i magen. Stor mage stort sug. Liten mage litet sug. Ja som det är. Men man får  väl hålla sig. Jodå. Kan det ibland. Men sällan såklart. Det ser var och en som möter mig. Karaktären. Dålig. Obefintlig. Men som det är. Man borde kanske ge upp. Sätta sig bara. Vänta. På något annat. Eller kolla på farmen och melodifestivalen.  Lära sig alla bidrag genom åren utantill. Som en vanlig människa. Som en riktig människa. Ja det där tål att tänkas på. Det får jag göra inatt. När jag sover. Tänka. Fundera. Men sova. Imorgon är en ny dag. I Ljusdal. Tänk. Vad man får se. När man går i mina skor, Godnatt!

Det är gott

Det är gott. Jodå det skulle säkert kunnat vara på något annat sätt. Men det är som det är. Gott eller eländigt kan man bestämma själv. För det mesta. Så jag bestämmer mig för gott. För att det känns så.

Snön singlar inte ned längre.  Det är bra. Måste ut och skotta det som damp ner. Plåga axel. Leva genom det som gör ont.

Hittar två bilder av en slump.  Först den ovan. Från 1971. Jag går i åttan. Det är jag där till höger. Tänka sig. Invigning av Edsbyns museum i nedre planet på Celsiusskolan i Edsbyn. Jag hade hjälpt till att ställa i ordning för den där dan. Jag och några andra. Man ser sig själv och undrar vem man var. En helt annan än nu. Såklart. Skulle bli fotograf. Det fanns ingen annan väg.

Sen hittar jag den här. Celsiusskolan Edsbyn.

Det är jag som är den tjocke. Morsans många bullar hade satt sig i kroppen runt den här tiden. Året är1969 säger bildtexten. Jag går i sexan alltså. Skolan är nybyggd. Vi har haft lektionssal i en gammal barack i närheten under de år den byggdes. Precis slutat med undervisning på lördagarna. Året före hade femdagarsvecka införts i skolorna i Sverige. Före det gick vi halvdagar också på lördagarna

Sluggo (glasögon i mitten) och Reidar (nere till vänster) kommer jag att spela i olika band med senare. Det vet jag inte här. Men där borta, fyra, fem år senare, har vi musiken gemensamt. Här har vi ingen aning om det. Tommy i de rutiga byxorna är min bäste vän. Han är med i Maranata. Religiös familj. Det är där jag lär mig mycket om den världens ondska. Tommy kommer bryta sig ur det där. Ge sig in i dansmusiken. Jag vet inte vilkets om var värst egentligen.

Nej jag känner inte igen alla. Men någonstans här står Thomas. Ekonomichefens son. Om jag gjort något bra någon gång i livet så är det att hindrat grabbarna på den här bilden från att mobba honom. Jag sa ifrån. Man lydde. Varför då? Jag tror inte Thomas märkte av det ens. Men han gick fri. Efter det. Kanske ensam, men definitivt inte mobbad.

Läraren. En gammal soldat. Varit ute på fredsuppdrag och kommit hem igen. Idrottsintresserad. Träningsintresserad. Favoriserade alla med idrottsintresse. Ignorerade oss andra. Men lika bra det. Jag levde i min egen värld redan då. Hur skulle man kunna bry sig om en stridspitts åsikter.

Jodå, det var kameran och bilderna/filmerna som gällde här också. Tommy hängde på.  Men för det mesta gick jag min egen väg. Då som nu. Men aldrig mobbad, aldrig retad för att vara tjock. Jag måste undra varför när jag ser den här bilden. Borde jag inte ha varit ett lätt offer.

Lustigt nog kommer mycket av självbilden från de här åren. På den här bilden,

tagen några år senare, jag till höger, ser jag själv den där kroppen som jag har där på kortet från 1969. Inte idag såklart. Men då, innan tonårshormonerna omformade oss. Jag skulle aldrig ta av mig en skjorta eller tröja offentligt här. För den tjocka magens skull. Ja och den självbilden hänger med hela livet. Konstigt hur man fungerar inuti skallen. Ja numera har jag ju hunnit ikapp den. Lika bra det kanske.

Men ändå är jag rätt lycklig där. Kanske just för att jag är i min egen värld. Brorsan har fått barn året före. Hon sexton. Han arton. Det har varit ett jävla liv hemma hela året. Skammen. Det formar hela mitt umgänge med kvinnor. Egentligen borde jag kanske inte vara så lycklig. Men räddar mig alltså in i “Åkes värld”.

Ja och vad blev det av alla de andra. Sven kommer att slå sönder inredningen på ungdomsgården några år senare i ett fylleslag. Men blir en bra människa han med såklart som de flesta. Någon annans far tar sitt liv. Några blir chefer, men de flesta bara vanliga gråa medborgare i landet Sverige. Alla sprids de över världen. Sluggo blir distriktssköterska. Det finns ingen på den här bilden som skulle gissa det den här dagen lika lite som de antagligen skulle se mig som en av de fysikstuderande på Uppsala Universitet.

Jodå. Edsbyns naturfoto har jag nog startat här. Företagare har jag varit nästan ett helt liv ändå, så hur skall jag kunna sluta nu fast snart pensionär. Lek då och lek nu såklart. Jag har aldrig blivit vuxen som de andra.

Men många år sedan. Det finns ett liv mellan den där bilden och den peson som sitter och skriver om det här nu. Kamp och glädje såklart i mitt liv som i alla andras. Sorg och lycka. Som vågformer i tiden.  Nej, jag skulle nog inte vilja byta liv med någon av de andra på den här bilden. Alla har säkert haft sitt. Man behöver inte alltid gå i någon annans skor för att förstå det.

Man knatar på och gör så gott man kan. Ja och framåt – inte bakåt, men det kan vara kul att springa på några sådana här bilder ändå ibland. Men man får inte fasta där. Tycker man att “det där var ens bästa tid” är det dags att leta fram revolvern, gapa och trycka av. Den bästa tiden i ett liv är alltid ännu olevd nämligen.