Ingen sten på sten idag

Fredag. Sitter med Arduino. Fast NodeMCU. ESP8266. En HowTo. Inget konstigt. Byter man ut Arduino IDE’n mot Visual Studio Code så är det riktigt trevligt. Det är demos. Det går att få saker att fungera. Alltid roligt det ju. Man fungerar ju så. Liksom.

Torsdag och fredag lekdagar. Numera. Sedan release. Försöker alltså inte ens låtsasjobba de här dagarna. Satsar på alla de där sakerna jag vill hinna med men aldrig hinner med. Känner en speciell sorts glädje. Det var länge sedan det inte bara var sten på sten nämligen.

För säkerhets skull gör jag en howtwo av alltsammans. Resultatet tangerar då i alla fall ett vanligt låtsasarbete. Alltid något.

Så, alltså, livet är gott och det är fredag. Min lurkande förkylning lurkar på. Gissar att den kryper fram och visar sitt fula tryne imorgon. Eller inte. Det får bli som det bli. Ja som det alltid är och blir. För saker blir sällan annat än som de blir. Nu-för-tiden.

Fryser. Men det behöver jag väl inte skriva på näsan på någon. Februari är lång i år. Tycker att det redan varit februari i en evighet. Men nästan allt kvar. Vet inte hur det går till. Lider alltså. Det här är inte min tid. Min tid är duniga moln, varma vindar och en himmel som är så blå så att man storknar. ja och koltrastsång. Herre han/hon/det/gud vad ljuvligt.

Ja koltrastsång är det enda som får mig nära det religiösa.

Nära alltså.

“N Ä R A”

Nära skjuter ingen hare. Tur är väl det. Vem skulle äta upp den här?

Många människor har jag inte träffat den här veckan. Bara de på affären. Social träningslokal för sådana som mig. K & N skall väl räknas också. Men de ligger liksom innanför alla zoner så då är det ju inga problem. Men jag faller ifrån. Ser ju det i spegeln. Känner det. Jag är inte med längre. Är en ailien i allt. fast har kanske alltid varit det. Men går det vänja sig vi det? Någonsin? Troligen inte.

Men fredag alltså.

Bra.

Vill vila.

På grön soffa. Från IKEA.

Film och böcker. Jojo.

Den största lyxen är att sova utan en klocka som ringer på morgonen. Lördagsmorgon. Visst, såklart, vem kunde tro annat, man vaknar såklart samma tid, om inte tidigare, men ibland, jodå, ibland kan man somna om. Annars somnar man lugnt in lite senare. I soffan med en bok. Slocknar efter ett eller två eller tre kapitel. För att man kan. Lyx. Gratis. Billigt. Bra. OCH nyttigt.

Dåligt med semlor. Dock.

Urdåligt.

Men det är som det är.

Kärv månad februari.

Excesserna får vänta till senare.

Fast på onsdag Ljusdal. Coop. Semla plus kaffe för tjugo spänn. Det kan tänkas att man unnar sig en. För att man egentligen är värd det. Eller inte.

Tror man på något så har man i alla fall något att leva för. Tro mig. Inte mycket har någon bevarad betydelse framöver. Inte ens det där som tycks så viktigt just idag. Lever man ett tag så inser man det där.  Inte ens ett konto fullt med pengar är så jävla mycket att ha när man är sjuk. Inte ens när man är död. Ja och det där händer oss allesammans. Som död finns det ingen att brösta upp sig för. Om man då inte är religiös såklart. Då får man äntra pärleporten med sänkt huvud och hoppas att man blir insläppt och sen sitta på Jesus hägra sida med alla andra som nu måste sitta där och fundera över varför man inte levde ett rikt liv när man kunde eftersom det här sittande på Jesus högra sida dag ut och dag ut inte var så jävla roligt det heller.

Själv tar jag den breda vägen. Det flinas mer efter den.

Men en del tror ju på stora gravstenar och lyxiga gravvårdar. Att man blir ihågkommen om man har det där Man vill gråta över de där människorna. Kalla hit alla Arabiens gråterskor och gråt, Mer än en skvätt. Tack.

Ger mig därvidlag. Mörkret faller utanför fönstret. En lätt vind vajar trädkronorna. Samma vind letar sig in genom otäta fönster på en kulle i Los. Kyler ner en ocool gubbe. En som säger JÄVLAR och skit åt allt det där. Men det hjälper såklart inte. Man får stå ut. Fredagar liksom resten av veckans dagar. För de är så det är. Liksom.