Mats har tagit sin Mats ur min följarskara

Guldbaggegala ikväll. Men jag tittar inte. Ser bara intåget av svartklädda kvinnor som håller varandra i hand och gör det på Twitter, inte på televisionen. Men mäktigt. Håret reser sig på armarna.  En gång kunde det där blivit min väg också. Filmen alltså, men bakom kameran.  Men musiken kom i vägen. Den gången. Det där som kommit i vägen är lite av ledmotivet i mitt liv. Jag väntar bara på nästa passion. Hinner man med en till månne? En till rotuppryckande passion som liksom av en slump kommer i ens väg och förändrar allt. Som gör att man byter riktning.

Men idag fiskar Sting efter en programmerare. Jag känner mig hedrad. Men det går såklart inte. Hade det gjort det skulle jag nog tagit chansen. För att få sätta ned en av två tunga fötter i Stockholm igen. Ja och dyka in i överfinansierat spännande projekt såklart. Tänk vad härligt. Att få vräka på. Köra så det ryker.

Men jag får tacka nej. Möjligen läste de slarvigt och såg inte min ålder. Troligen nästan. Det är inte många sådana frågor som kommer min väg idag. Upplyft av frågan hur som helst.

Mats Qviberg följer mig inte längre på Twitter. Jag undrade iof varför han var där från början. Misstog mig antagligen för någon annan. Nu blir jag ändå lite stött. “Kapitalistgubbe” liksom. Ja om jag är ocool gubbe kan väl han vara det.  Fast han verkar ju vara rätt skojig. Men har troligen inte samma socialistsympatier som jag har. Fast det är ju sina motsatser man skall söka heter det ju. Ja, ja, för sent för det nu alltså. Men man har väl en och annan kapitalistföljare kvar ändå. Jojo. Träffar jag kapitalistgubben en dag får jag fråga vad det där är för sätt.

Men nu. Läsa och sen sova. Ja Hulken skall ha pellets också såklart. Det är arton minus där ute. JÄVLIGT KALLT om du frågar mig. Men tack vare samme Hulk är de alltså inte kallt här inne.Åtminstone det är bra. Jättebra. Liksom.

Men nu godernatt på både fattiga och rika.

 

Tim Cook sätter teknikgränser för brorson | Ny Teknik

Det här kan man bara höra från en Amerikan.

 
– Jag tycker, om du måste välja, att det är viktigare att lära sig kodning än ett främmande språk. Jag vet att vissa inte håller med mig om det. Men kodning är ett globalt språk, ett sätt att kunna konversera med sju miljarder människor.

Source: Tim Cook sätter teknikgränser för brorson | Ny Teknik

Soluppgångspromenad

Solen är precis på väg upp när jag går ut. Det ljusnar alltså. Sakta. Först 8:47 skall hela solskivan vara helt över horisonten. Här, på Hälsinglands tak, skymmer bergen om man befinner sig i dalgångarna. Man får vänta en timme till på att se solen. Men ljuset det kommer före. Smyger sig på. Men här i nedförsbacken, den som går ner från min kulle,  är det fortfarande natt. ja, i alla fall tidig morgon.

Men det är vinter, det är vackert, det är kallt. Fast minus tolv och vindstilla är mest skönt om man som jag promenerar. Det är värre när vindarna tar i, när fukten finns i luften. Som i Stockholm där monsterpustar av kladdig kall fuktig vind jagar människorna efter gatorna. Galleriorna och fikens expressomaskiner räddar folket där. Här får man rädda sig själv. Nästan ingen lyckas med det.

Jag går alltså. Jag mår bra av den där dagliga promenaden. Det är inte svårare än så. Ändå kan jag ha svårt att komma ut på den ibland. Annat drar i en och vill bli gjort. Skriker att man inte skall kasta bort en timme. Men jag vet ju att den där timmen är väl spenderad tid. Den sitter i huvudet som tio droppar smörolja för ett gnisslande maskineri under en hel dag.

Efter halva turen är hela världen blå. Ja myren också. Det är snön tror jag. Egentligen är den blå den här tiden på året. Man ser det bara om man tittar efter ordentligt. Så varför skulle inte hela världen bli blå i gryningsljuset när det är så?

Jag möter ingen. Jo två bilar åker förbi. En av tjejerna från äldreboende sitter i den ena. Hon som skall ut till en brukare gissar jag. Hon är en av de här hjältarna som man så lätt glömmer bort. Jag mumlar ett “bravo” där i tystnaden när den fyrhjulsdrivna bilen försvunnit bakom krönet. Sen en annan bil. Någon. Kanske en person som hittat genvägen upp mot Åre. Spar en timme i sitt resande.

Idrottsplatsen för inga tankar till varesig fotboll eller friidrott en dag som den här. Den ligger där och väntar. Grindarna känns som grindarna till ett koncentrationsläger för en som jag som aldrig hittade till sporterna. Men öppna nu. Alla vi som tvingades in i det där av mer eller mindre sadistiska idrottslärare flydde ut genom de där öppna grindarna så fort vi fick chansen. Jag tänker aldrig gå in där igen.

Hemma sen. Den lilla rundan tar sisådär fyrtio minuter. Den store längre tid. Fyller pellets. Hulken gurglar. Sätter på kaffe. Kaffebryggaren gurglar. Sätter mig vid min stol. Sten på sten skall läggas. Det är så storverk blir till. Ja och “småverk” med då såklart. Jag håller bara på med de små. Såklart. Liksom. För ibland är det det lilla som är det stora. Man måste bara se efter lite mer noggrant.