Läsa, sova, drömma.

Trött. Dödstrött. Tror jag. Det måste vara såhär det känns att vara det. Funderar på att gå och lägga mig. Det finns en bok. Som är bra. Den ligger och väntar på mig. Man kan alltså läsa en stund. Sen somna in. Hoppas att man vaknar imorgon.  Bakdag då alltså. Heldag. Jag och en brödspade framför den vedeldade ugnen. Grädda tunnbröd. Inget knappande där inte. Kanske hinner man kika lite snabbt på mobilen en eller två gånger. Men nyttigt såklart. För en sådan som jag. Som knappar alldeles för mycket. Annars alltså. För att överleva. För att jag måste.

Men en bra dag. Utan priser visserligen. Utan pengar in på konton också såklart. Ut däremot. Ja utan klappar på axeln såklart. Men i alla fall. Priser måste man ju förtjäna. Pengar in kan man inte låtsasjobba sig till. Men det är åtminstone svårt att hitta något som är dåligt med dan. Möjligen lite blåsigt. Ett dragit hus gör att jag fryser. Men det gör jag ju annars också såklart. Att få igång den där kaminen är en våt dröm. En dag kanske. Plötsligt händer det.

Ja läsa, sova, drömma. Satsar på det.

Hudiksvall, igen

Jodå, innan man vet ordet av så är man i Hudiksvall igen. Ja och i Hudiksvall är det sjukhus som gäller. En vecka sen sists. Men det är inte jag som har ett besök här idag heller. Det är K. Jag är bara chaufför. Ser till att patient kommer dit till kallad undersökning. Den som låg i brevlådan när vi kom hem från förra besöket. Den som får mig att tänka på logistik. Den som kom förra veckan.

För mig väntan alltså. I den här miljön. Sjukhusmiljö gör något med en. Jag antar att det sitter i väggarna. Plågorna. I alla fall vill jag egentligen därifrån så fort som möjligt igen. Men trött också. Funderar på att lägga mig och sova i avskedsrummet. Där borde man få vara ifred om man tänder ett ljus på var sida om sig själv och knäpper händerna över bröstet och ser ut som man har hittat en frid man aldrig fan i livet. Men platsen är upptagen. Det ligger någon där redan. Så jag ger upp den där tanken.

Det får bli en kopp kaffe istället. En kaffe som blir en kaffe + kanelbulle + en påse Vics Blå. Femtio spänn.  Det är den där karaktären igen. Men kaffet smakar bra. Han som säljer det är trevlig och alert på Amerikanskt vis.  Måste vara moderat. Ja det går inte att låta bli att göra den kopplingen. Ja och det där trevliga och allerta Amerikanska sättet vore inget problem om jag inte anar en iskall yta under allt det där. Under fasaden på den här mannen finns ingen värme. Bara isande kyla. Det är nästan otäckt. Det är väl därifrån tankarna om honom som aktiv Moderat kommer.  Men kanske är det bara mig han inte gillar. Att det är det jag känner. Jag skulle behöva mer tid med honom för att avgöra vilket det handlar om. Men vill inte ha mer tid med den här mannens effektiva kyla. Vi är som eld och vatten, katt och hund, högerman och socialist, han och jag.

Men som sagt, kaffet smakar gott. Bullen med. Ja och kaffe och Vic’s Blå kan jag verkligen rekommendera. Gott så jävla gott. Noterar att jag nästan inte kan lyfta koppen till munnen med högerarmen. Det är nytt, Sämre.  Men byter till vänsterarm. Bättre. Fungerar. Man faller samman.

Ett fik, ett sjukhus, innebär människor. Just det är härligt. Man kan göra två saker när man ändå sitter där. Tjuvlyssna och fantisera om de här människorna. Som tur är  så är båda sakerna min favoritsysselsättning. Som tanterna som beställer laktosfri kaka till kaffet. Den ena åttiosex och skör som en fågelunge, sittandes i rullstol, den andre mer bastant och kanske något år yngre. Ålderna vet jag för att den sköre av de två berättar om den.  Sen äter de sina bakelser. Båda ger upp efter halva ungefär. Den sköre blir så mätt att det “gör ont ända upp i axlarna”. Det som är kvar av bakelserna åker ner inlindat i servett i handväskor.

Det föreslås att det skall köpas grattiskort eftersom det finns här.  Är det inte alltid ett barnbarn eller ett barn som fyller år och skall kommas ihåg. Men man kommer fram till att det nog inte är några bemärkelsedagar kvar innan jul. Hon den yngre har fem barnbarn, den sköre femton. “Tänk att dom skall skaffa så många barn” säger hon. Men ändrar sig. “Man skall väl vara glad att man kan få barn”.  Jag förstår att det blir dyrt. Att det är ett hårt arbete att komma ihåg dem alla. Att man glömmer som åttisexåring.

Hon den sköre är här för att prova ut hörselapparat.  Hör dåligt på båda öronen. Skulle behöva två. Men då kostar det tjugotusen säger den mer bastante av de två. Det får räcka med att höra på ena örat. Man får väl vända det öra man har apparaten i mot det man vill höra. Ja och det hade väl varit apparat i inget öra om Svenskt Näringslivs ordförande fått bestämma. Den sköre har säker bara varit hemmafru eller låglöneanställd i sitt liv. Inte  tjänast in de där pengarna allt det här kostar. Nu verkar hon i alla fall höra så bra att en konversation i en ljudförorenad kafeteria inte är ett problem. Bra tänker jag. Så långt fungerar det ännu.

Där någonstans kommer hon in. Aino Jawo, ja hon från från Icona pop. Hon är hungrig. Behöver mat. Den Amerikanskt trevlige men kylige tar henne med till platsen där bestick och brickor finns och läser upp hela menyn för henne. Det mesta låter gott. Aino bestämmer sig för pasta med kyckling. Aino går och sätter sig.  Jag smygtittar. Hon ser ensam och bortkommen ut. Lite edsen kanske. Det här är ingen världsscen. Sju minuter senare levereras maten. Här handlar det om mikromat från frys. Hon som levererar är betydligt truligare än den Amerikanskt trevlige men kylige. Ägaren?.  Men också hon verkar tom på något sätt. Som om det fattas något. Kanske har hon bara stängt av alla system eftersom hon hela dagarna måste finnas i närheten av “Amerikanen”. Jag skulle ha gjort det. Inte orkat lyssna mer. Vänt tankarna innåt. Där det var varmt.

Fast när jag smygtittar på Aino så undrar jag om det verkligen är hon. Nej det här är nog en äldre syster. Hon som studerade till läkare. Hon som nu har sin AT tjänst här i Hudiksvall på ortopeden. Som är trött efter den långa dagen med överläkaren och hans inhemula krav och måste ha något att äta innan hon går hem till sitt hyresrum där hon måste läsa på om Gastrisk artrit innan morgondagens operation av en en kissluktande farbror med träben.

Tanterna pratar på. De är fortfarande mätta. Men har kommit in på sjukdomar. Jag vill inte höra mer. Vrider på tuningreglaget där i huvudet och får in en man på några och de sjuttio som pratar i sin telefon. Han verkar trött in i själen. Sitter där bredvid ingången fullt pålädd. Säger “Ja nu har dom lagt mamma där hon skall ligga”. Ja och jag förstår att han pratar med ett av sina barn. Mamma är sjuk. Blir kvar på någon avdelning. Han säger “Ja ni kan väl komma upp om ni vill” och jag känner all den där ångesten och de dåliga samvetenas vaktparad med trummor och full orkester från den andra sidan av luren. Den som han injicerar med sina ord som en spruta med en trettio centimeters tjock nål. Livet som skall levas. Gamla sjuka föräldrar som skall tas om hand om fast de finns fyrtio, kanske femtio mil mellan de som är mitt i livet ch de som är på väg bort från det. Utvecklingssamtal med barnens lärare. Äktenskapliga kriser. En lön som skall räcka till mer än hyra och mat. Övertrasserade kort. Vill inte. Men måste väl “komma”. Måste väl “vilja”. Hur skulle det annars se ut? Det är värre att leva med ett dåligt samvete. Ja och stackars pappa.

Mannen avslutar samtalet och lägger på. Suckar, reser sig och går ut.Axlar som hänger under brun skinnjacka.  Det blir inget kaffe idag. Han vill hem. Han är den ensammaste människan i världen.  Det kunde ha varit jag – eller du. Men nu var det inte det. Inte den här gången.

Aino’s syster tar upp sin telefon och ringer någon. Såklart finns det en kärlek som väntar i en annan stad. Som längtar. Som längtas efter. Ja och där någonstans är K klar. Hungrig såklat. Behöver smörgås och kaffe. Hon har fastat hela dan.  Jodå man hittade saker. Ny medicin att addera till de andra. Återbesök om sex veckor. Den Amerikanske wannabe kylige brer en fullkornsmacka till min fru. Den går ned med god aptit. Sextio spänn. Kaffet sväljs ned. Vi reser oss. K hämtar ut medicin. Den skall tas redan idag. En hundring till. Vi måste handla. Så ICA Maxi. Några hundringar bort från kontot. Sen tanka. Jo det blir hundralappar där också. Och sen hemmåt. Bilen startar på första försöket varje gång. Tänk vad bytet av en liten induktiv sensor kan göra.  Det är långt ill Los. Mörkret har redan sänkt sig över glesbygden. Temperaturerna är fortfarande nära noll. Man får hålla sig koncentrerad. Vilt och halka. Men hem komme vi. Hem kära hem liksom.  När jag är hemma ligger det en kallelse till röntgen i brevlådan. Jag och min axel den här gången. Fan skall bli gammal. Det är förbannat mycket sjukvård just nu.

Jag hinner låtsasjobba fyra timmar innan jag lägger mig.