Inga sura rävar här inte

Grattis gossar. Ta över världen!

Edit: Kan inte hjälpas, ett grattis från mig blir liksom ändå som i den där Svenska Spel reklamen. Men det kan inte hjälpas. Det finns inget sätt att övertyga på. Ingen kommer ändå tro att jag verkligen menar “grattis” liksom.

Morgonkaffe

Det är fem grader kallt där ute. K har teater på besök idag från Gävle så upp sex är det som gäller. Men jag är redan vaken då, så det är inga problem att kliva upp. Ännu en natt med ryckig sömn. Jag har legat där och funderat över ingenting en timme och lite till redan. Fullmånen kanske. Vad vet man. Det går ändå, oftast. Lördagar är till för att ta igen det man förlorar under veckorna. Fredagskvällar med, då när det är riktigt illa.

Österut är himlen målad i rödaste rött. Någonstans blåser det alltså. Men inte här. När jag går ut och startar bilen en stund innan vi skall åka är det totalt vindstilla. Tystnad också. Los har inte riktigt vaknat ännu. Skönt. Det är bara jag och världen där ute. Alltså som det brukar vara här inne. Inte ens en björn synes till i trädgården. Kanske sover de nu. Bilen mullrar igång på franskt vis och stör all den där stillheten. Man känner sig som en huligan och marodör.

Jag sätter på en kanna kaffe. medveten om att jag igår med bestämdhet klargjorde för mig själv att vi (det är jag det när jag är på låtsaskontoret) skall återgå till en kanna mitt på dan igen. Jo och bara den. Men det är karaktären alltså. Jag är en av dem som ingen sådan har. Det hade varit bra att ha en liten dos i alla fall. Men utdelningen av den räckte inte till mig det år jag föddes.

Sopbilen hämtar soporna ungefär samtidigt som kaffet är klart. Mycket att hämta är det inte. Jag letade runt i hela huset igår och lyckades väl i alla fall åstadkomma en nästan halv tunna. Alltid något. Vårt bidrag till sopberget är nu alltså inlämnat.  Vi har gjort vår plikt. Mest kattsand och kattskit är det ändå.

Det är väl ungefär den nivå det är på händelser som gäller här idag. Mer blir det inte. Jo posten kommer vid två eller tre eller ett. Man vet aldrig riktigt när. Olika postutdelningsnissar har olika tider för sitt besök på Brattberget. Lantbrevbärare. Sicken lyx.  Här ute går det liksom inte att klaga på postservicen.

En donation på en tusing ramlar in till VSCP projektet. Jo det är länkarna tillbaks man är intresserad av oftast såklart. Men pengar in till projektet är det i alla fall. Man tackar och bockar. Numera behövs varenda krona som kommer in.

Så fastnar jag i lite andra teknikaliteteter, långt borta från en text som den här. Den får ligger där och vänta på min återkomst. Ja tills nu alltså när jag tar tag i den igen. Bäst att slänga ut den i världen och låta den leva sitt eget liv innan verkligheten griper tag i mig på allvar. Det är tisdag idag.  Än så länge en bra dag…