#Explicit material

Att bli märkt Explicit av Spotify är som att få den gamla dödskallemärkningen som Sverige Radio delade ut på den gamla tiden. Man är en ond jävel som missleder ungdomen liksom. Tack, jättetack säger jag. Jag har alltid velat bli betraktad som lite farlig sådär men har väl inte direkt haft den uppsynen. Men nu äntligen alltså. https://open.spotify.com/track/0qrBQ5Up7nhi2LGCh9yXpd

För sent (för allt).

Ibland tränger tanken igenom allt det där entreprenörslullet där i huvudet som har följt mig hela livet. Att det är slut. Inledningen på skuldsaneringen är också lika med slutet på hela den där “bygga något” biten. Den där insikten skär i mig som en kniv i ett öppet sår. Japp, har svårt att stanna i den där insikten. Den gör för ont. Jag skulle ju ta mig tillbaks igen…

Det är för struligt att köra firma och skuldsanera. Ja kanske skulle det gå om man fick tag på externa pengar. Det krävs hur som helst en fyraårig säkerhet, den långsiktigheten för att jag skulle våga hoppa på något sådant. Med externa pengar kommer dessutom externa krav och bestämmande. Vill man ha den begränsningen i sitt liv. Frihet har ett värde. Man har varit fri fram hit ändå. Betalt priset för det.  Visst har man det? Ja och vem skulle vilja satsa på en gubbe, speciellt en som är där jag är? Fyra svårår i limbo är alternativet alltså.  Men sen efter, om fyra år, ingen lång tid,  finns såklart möjligheter. Men vafan. Vill man gå upp i det där tempot som fodras? Jag kan plocka ut pensionen då. Göra vad jag vill. Eller inte göra ett skit. Pensionen ramlar liksom in ändå. Ja stor är den inte men den finns där. Jag tror jag klarar mig på den. Ja vi.

Vilken pensionärslängtande individ (eller arbetsskygg/trött dito) som helst iakttar såklart avundsjukt och förstår ingenting. “Vila för fan när du får karjävel!”. För visst borde det är limbo tillståndet också kunna ge någon slags ro? Tiden går och man bara finns där i den. Det är inte så mycket man kan göra åt något alls. Man är avförd, neutraliserad, obehövd om man så vill fast man såklart står där och VILL ändå. Ja som man alltid velat. Av gammal vana liksom.

Fast ändå finns där ett annat lugn. De är kämpigt att få ihop det men det går. Och man tittar framåt och det verkar fungera då också. Meni realiteten är mitt aktiva arbetsliv slut. Inget konstigt där iof. Jag kan på rak arm räkna upp åtminstone tjugo personer som är är i fyrtioårsåldern och aldrig haft ett riktigt jobb här i Los. Kände jag fler så dubblades och redubblades nog den siffran. Så kanske inte så konstig att en gubbe på sextioett hamnar utanför också. Är det ens ett slöseri? Ja inte vet jag? Erfarenhet har ett lågt pris idag. Kanske har det alltid varit så. Jag vet inte.

Men den där tanken alltså. Att det inte spelar någon roll. Jag behöver inte ligga i med låtsasjobb. Det blir inget i slutänden av det ändå. Ja den tanken svider. Ja och den kräver att man samlar ett annan slags entusiasm och mod för att fortsätta. OK här står man. Man har gjort det man gjort för att man sett en belöning där borta någonstans. Att man skall kunna kapitalisera på det man gör. Men så står man alltså där och inser att man inte kan det. Att man aldrig kommer att kunna det. Skall man fortsätta så gör man det bara för att man vill se om det fungerar. Om visionen går att realisera. Det är bara det som kan vara drivkraften. Ja och man frågar sig. Räcker det som drivkraft? Ja och det gör det ju. Just där är det sjuka i alltsammans. Det finns ingen tvekan i det. Man måste fortsätta. I alla fall så länge man kan. Vansinnigt. Fullständigt galet.

Men kanske handlar det om att man inte låter den där tanken få komma in riktigt som den vill. Att man inte släpper in den riktigt. Att kniven måste få rota om i det där såret så att tanken får fäste på riktigt. Ungefär som en infektion.  Först då kanske hängmattan och tvfåtöljen räcker som stimulans. Men vill man ens ha den typen av liv.  Kan en Hedman ha ett sådant liv?

Medan man funderar på det får man låta låtsasjobbandet fortgå. Det är som det är. Det måste vara som det är. För alla, så och för mig. Man kan åtminstone låtsas att man jobbar och att det man gör betyder något. Ja och det gör det ju. Det betyder något för mig. Men frågan då, räcker det? Kan man bevara den frågan med ja för evigt.