Month: September 2017

Man är ut i världen en tur. Ser riktiga människor. Jodå. Det händer inte så ofta. Men ibland så. Som idag alltså. Jag får rent av fira tilldragelsen vid hemkomsten med ett glas apelsinsaft och några kex. Det är oftast den nivån det handlar om här. Man skall liksom inte överdriva. Rätt nöjd faktiskt. Speciellt med att ha fått sett annat än Times Square och skog en dag.

Men livet är väl som en näve kex och ett glas saft. Man drömmer om dyr whisky och Italienska bakverk men det blir ändå för det mesta just saft och torra lågpriskex man får sig tilldelade. Ja och då har man tur. Det gäller att förstå det. Att vanlig vardag är en vinstlott.

Mer av min musik är på väg upp på Spotify och Itunes etc. Endera dan skall väl det mesta vara där igen. Just det där glädjer mig förbannat mycket. Saker som är gjorda för att lyssnas på skall såklart inte ligga undangömda på en undanskymd del av en hårddisks filstruktur. Ligga där i en ettorna och nollornas fjättrade tystnad. Nej musik skall spelas. Delas. Höras. Sen förstår jag såklart att det där inte är någon stor tilldragelse för någon annan att musik av Åke Hedman finns där. Men det är såklart OK det också för mig. Man kan göra saker för att man vill göra dem eller man kan göra saker för att andra vill att man skall göra dem eller ännu värre göra saker som man tror andra kommer att vilja ha och som man gör för att de skall vilja ha dem.  Man väljer själv. Om man vill vara sann eller falsk. Inget val är fel. Bara val. Ja och jag ville göra de där låtarna. Älskade det.

Fast nu, klockan närmar sig elva, det är inte stor ide att dra igång något.  Boken som tagit mig in i sömnen de senaste dygnen gav jag upp i går. Det händer sällan, men ibland orkar jag inte med dem. Här var det språket som brast. Ja märker en klåpare som jag att det gör det, ja då brister det verkligen. En särskrivnings fascist skulle delas upp i atomer med en enorm smäll om hen fick boken i sin hand. Fast det är en struntsak just här. Synd. Plotten är bra. Men undanlagd alltså.  Men är man nu gift med en bibliotekarie så ligger det såklart redan en ny bok och väntar där på nattduksbordet för kvällens invaggande in i sömnens rike.

Japp, dags att ge upp. Imorgon är en annan dag. Kanske.

Jodå, det levs här på kullen fortfarande. Skrivs görs det bara när det känns någorlunda skoj att göra så. Ibland tar det en stund innan den känslan infinner sig. Andra gånger är den där känslan där redan i duschen. Idag nu innan jag ger upp för dan alltså.

Varannan vecka gör jag desperata försök att få något i soptunnan. Ja till sophämtningen. Förra gången levererade vi en plastpåse. Den här gången lyckades vi få till två.  Vi är helt enkelt inga stora sopproducenter. Möjligen gäller det alla skuldsanerande. Men avgiften erlägger vi såklart solidariskt med alla andra.

Men sten på sten idag. Det är ju ändå så de flesta dagar ser ut. Man har sällan sådär roligt som man hade förut när man kunde leka lite ibland. Fast somliga anser säkert att jag leker hela tiden såklart. Det och hur man ser på det beror givetvis på var man står. Olika perspektiv ger nästan alltid olika slutsatser och “ett” är väl dessutom sällan bara “ett”. Man vet ju det. Försöker låta bli att döma.  Men kan såklart inte låta bli att tycka. Men åtminstone med insikten om att man tycker fel ganska ofta.

Times Square rullar fortfarande här. Men så mycket människor det finns… Alla med en historia och ett liv. Jag älskar det. Ja och deras historier rullas upp i mitt huvud. Alltid. Det där är också mitt nöje i tunnelbanevagnar och på bussar i Stockholm. Jag skulle kunna åka i veckor och bara iaktta. Det är som bra filmer. Nu New York alltså. Fungerar i brist på verkliga utflykter. Perfekt för att inte bli uttråkad.  Ungefär som att ha ett fönster ut mot en värld där människor rör sig och inte bara ha skog och skog och skog som jag normalt har utanför fönstret. Nej då, inget fel på skog. Den har sitt. Men ombyte förnöjer.

Fast tittar man på de där bilderna från Manhattan och försöker hitta ett träd eller en växt så får man titta förbannat noga.  Det känns lite otäckt på något sätt. Hårda ytor överallt.  Fast roligt ställe å andra sidan. Man fattar ju att det kan hända saker i en sådan stor stad. Allt är möjligt liksom och de bästa finns där. Nope, de gör de inte i Los. Ja och jo då. Jag är medräknad.

Hamnade i ett reportage om Sevilla idag i en tidning. K och jag hamnade där av ren nödvändighet. Den fyrfiliga vägen gick helt enkelt rakt in i stan och det fanns inget sätt att ta sig ur trafikströmmen. Så på den bara. Vi var på väg till Gibraltar i hyrbil från Portugal men var nu alltså där i stan. GPS’s tog oss några varv genom exakt samma kvarter, horkvarter och sen förbi katedralen, tre vändor tror jag det blev innan vi tog oss ut igen. De bedagade kvinnorna trodde väl vi var kunder där vid andra varvet. Tittade lite extra. K duckade. Någonstans att parkera för att ta oss en titt på katedralen fann vi aldrig. Så efter det tredje varvet drog vi vidare. En dag skall vi åka dit igen. Fanns visst gott öl där enligt reportaget. Ja ch annat. Vackra gränder såg vi gott om i alla fall.

Fast nu så. Min dag är slut här. Har en dag imorgon också. Man hoppas. Också den på låtsas såklart. Allt är på låtsas.