Ute en dag. Fint väder- Gräsklippning. Beundrar pionen. Den stora. Den som inte riktigt ville men som nu skämmer bort oss med ett fång rosa brudklänningar. Sommar när den är som bäst. Inte ens myggen stör.
“Är du lycklig lille vän?” Den eviga frågan och man besvarar den med ett rungande “JA”. Så enkelt. Det behövs inte så mycket. Kanske handlar det där om att man gett upp. Att man inser att man inte blir mer än det där man nu blivit. Eller också handlar det om att man skiter i vad andra tycker om en. Tycker att man lyckats. Att man kommit dit man vill. Att man också är en Sara Sjöström eller Ingmar Stenmark här på kullen. Men ännu oupptäckt. För evigt oupptäckt. Och lika bra det.
Gott att leva alltså. Två veckor semester kvar. Jaha liksom. Det skall nog gå.