Jag älskar “sommar”, alltså “sommar i P1”, men har inte riktigt kommit igång med lyssnandet i år förrän idag. Rickard Söderberg, kanonbra såklart. Man visste ju det redan innan man lyssnade liksom. Den här programformen är nog en av de bästa man kan tänka sig. I alla fall om man lyssnar MED musik. Den säger nämligen (enligt min mening) lika mycket om personen som det övriga innehållet gör. ÄLSKAR.
Det finns ett problem med sommarprogrammen. De tillåter bara kodning under musikdelen. Alltså blir det lite halveffektiva pass när man lyssnar. Men där får man helt enkelt göra en eftergift för möjligheten och förmånen att få en möjlighet att lära sig mer om människorna innersta väsen.
Får väl köra två avsnitt om dagen nu tills jag är ikapp.
Tisdag igår. Enligt sommartraditionen är det då allsång på skansen följt av Morden i Midsomer. Så också i år således. Den där tisdagskvällen kastas bort i soffan av nödvändighet. Ja Allsång på Skansen då? Tittandet handlar mindre om sången, uppträdandena, musiken. Det handlar om publiken. Fenomenet. Hur hög som låg, ung och gammal står där och lever med och sjunger tillsammans. Älskar det. Också. Liksom. Fantastiskt.
Med “Midsomer” är det en annan visa. Det var bra en gång i tiden. Men nu… ja… sorgligt nog en serie som överlevt sig självt. Övertydligt för att passa Amerikanska vardagsrum och fattigt på allt som var bra med den här serien tidigare. Kanske får programmakarna en chans till att bevisa att de kan som förr annars åker hela konceptet på skräphögen här i huset.
K beställer sommarböckerna. En eftergift åt excesserna och överflödet som vi hänger oss åt sommar och jul här i huset. Några hundringar bortkastade för att glädja huvudet under fyra veckor semester som kommer ganska snart. Fyra veckor! Lite skrämmande sådär förresten. Men har jag lovat så har jag lovat. Om nu en låtsasarbetande kan ta semester då såklart. Semester från vad i så fall kan man undra.
Lite hårdrock på det så blir nog det här en full dag också.
