Bytt är bytt

Jag ställer mig i rutan bredvid. Järvsö idag vid lunchtid. Jo man tackar. Fin bil. Så jag frågar han som kommer ut och tänker hoppa i den om han vill byta. Jämnt. Fin Renault. 33000 mil. En upplevelse att köra. Aldrig tvättad. Mot sportigare och glänsande sak. Han avböjer. Helt klart en förlorare. Förstår sig inte på bra byten, det fattar man ju.

“OJ!”

“oj!”

hör jag bakifrån. Inte ett sådant där “oj” av förvåning som vi Svenskar kastar ur oss då och då, utan ett Engelskt “Oj!”. Kort. Militäriskt. Alltså mer “Hallå!”. Det är i slutet av sjuttiotalet, jag har precis köpt en fysikbok i läderband på ett antikvariat. Jag har en ledig lördag. Förmiddag. Leicester England. Sommar. Solen skiner. Ensam. Jag har gjort mycket ensam. I alla fall då, på den tiden. Allt utom bandet. Musiken. Då var vi fler. Tillhörighet. Men ändå inte. Nu går jag där. Boken i ena handen. Ett fynd. Anteckningar. Jag skall läsa fysik om ett år, Det har jag bestämt. Förra året ville jag bli rockstjärna. Det är en vändning som heter duga som sker här. Tjugotre år. Den ständiga jeansjackan håller jag i den andra handen. En röd Marlboro och en tändare i en av fickorna.

“OJ!”

högre den här gången. Jag vänder mig om. En äldre tant pekar argt på min jeansjacka som har en ärm som släpar i asfalten. Jag plockar upp ärmen. Tackar. Går vidare. Hon ser arg ut på skinntorr tants vis. Tänker nog – “Ungdomar!”

Man har så många minnen i min ålder. Massor. Högar. Berg. Eller räknas minnen i metrar eller kanske i minuter? Hursomhelst en massa av dem finns det.

De konstiga är urvalet. Alltså de minnen man med lätthet kan plocka fram. Stunder som den ovan. Det är liksom inget märkvärdigt. Det har hänt märkvärdigare saker. Jodå, jag minns stora tillfällen också. Barn som kommer till världen, föräldrar som dör, det där antagningsbeskedet som damp ner i lådan en annan sommardag, det som tog mig till Uppsala och fysiken. En sådan revanch det var. Men mest sådant där smått.

Jag kan med lätthet frammana en dag liggandes på gräsmattan. Det är sommar nu med. Solen skiner. Jag ligger där ensam och tittar på molnen. Känner en oerhörd ro där jag ligger. Är lycklig. Ändå är det här under svåråren. År då vi inte har många kronor att leva på, där bara att få till själva överlevandet är en kamp. Ändå ligger jag där i gräsmattan och mår bättre än jag kanske någonsin mått. Ja jag kan till och med se molnen. Känna lukten av gräset. Så tydligt är minnet.

Hela mitt huvud är fullt av sådana där ögonblick. Merparten är ögonblick av glädje och lycka. Några svart missär såklart. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt.  Men ändå finns det inte så många sådana lågvattenmärken. Men visst. Nog minns jag hur det var att vänta på elbolagets bil som skulle stänga av elen för att vi inte kunde betala räkningen under svåråren. Hur man gick där och väntade. Kom den inte före två så blev det inget den dagen. Sånt lärde man sig. Man fick respit till nästa dag. Varje motorljud som rörde sig upp mot kullen kunde vara den. Sen tystnaden och hopplösheten när elen var avstängd. En annorlunda tystnad. Att inte ha någon möjlighet att göra något åt det hela. Det hopplösa i att bara vara själv och inget kunna göra.

Men mest soliga dagar alltså. Ljusa minne. Glädje. I unga år nästan alltid jag ensam i de där bubblorna. Senare är K eller barnen med. En fisketur sittandes med ungarna på en sten vid en sjö en sommardag. Kristallklart. Jag känner till och med solen lysa på min hud och hur den värmer när jag återkallar minnet.

Men priserna, mötena med de höga gubbarna, ja det är mest gubbar jag träffat, allt det där som Amerikaner har inramat på väggen på sitt kontor betyder knappast något alls för mig. Otydliga, oskarpa hänger sådana minnen också med såklart. Som utfyllnad till pärlorna som definitivt är dagar i gräsmattan och fisketurer i solsken. Man kan säkert lära sig något om livet av det där. Men den lärdomen lämnar jag till dem som vill det.

 

 

Med en oklump i magen

Det finns liksom inget att oroa sig för. Nehej…. Jaha och… tanken liksom lägger sig till rätta där i huvudet. Men tänker man så, låter man den tanken åka in i huvudet och drar ett andetag, som man ju nu måste med jämna mellanrum,  så är det annorlunda att andas. Att andas med den där oron går liksom tyngt, luft skall tryckas ned i lungor. Utan, nu alltså, är det lite som man lyfter hela personen, huvud och lekamen och allt, med varje andetag av ren, lite kylig, luft som man drar ned i lungorna. De är lätt.

Så många år på brantens kant sätter såklart sina spår. Man har det i sig. Oron, det norrländska “det går åt helvete”. Men igår med några kronor kvar efter att räkningarna är betalda, bokslut klart, en bil som fungerar skapligt, inga direkta hot vid horisonten, ja, då finns inte oron där. Inte ens om man försöker leta fram den. Funderar om man missat något.

Det är ovant. Tro mig. Klumpen i magen. Vart tog den vägen? Trycket över bröstet?. De Skenande tankarna som letar lösningar… Allt har stillat sig och jag sitter där och bara andas.

Ja jävlar.

Man njuter såklart bara för stunden. Det händer alltid något. Det är det som kallas livet. Naiv må jag var, men inte så naiv så att jag tror något annat. Men just nu då. Utan att maskera, ja nog har jag varit bra på det maskerade lugnet många gånger, som en oas i öknen, så finns de där nu de lättdragna andetagen. Så man andas. Det okända som kommer kan man liksom inte gå och fundera över nu. Tids nog är det där. Tids nog får man ta tag i sådant som skapar oro där borta någonstans, om ett år, en timme eller en minut. Men inte nu. Nu andas man med lätta ovana andetag. Njuter av vart och ett av dem, som om de var de sista.

I “tidningen”, nästan två veckor gammal, men det är så jag läser den, en dödsannons. En femtiosexa. Man ser dem oftare numera. De som finns där på familjesidorna med sina tretusenkronorsannonser som upplyser om att de inte finns mer. Nehejdå, jag läser dem sällan. Men just idag gjorde jag det. Fast någon skillnad gjorde det kanske inte. Förgängligheten, livets korthet,  har alltid varit nära mig. Jag hoppas han var älskad.

Nu sitter jag här med en kopp te. Jag borde inte dricka te egentligen.  Dricker jag en kopp så kissar jag ut åtta. Utväxling på det. Men ingen oro. Hursomhelst, jag sitter med koppen här på bordet. Kommer att dricka upp den. Därför att jag vill. Toalettbesöken är ett senare problem. Möjligtvis obekvämt, men inget att oroa sig för.

En oskriven dag framför mig. Vad som helst kan hända under dan. Ja och det finns tid att få saker att hända. Tid framöver. Gillar den här tiden på dan. Morgon, innan allt har börjat. Huset är tyst. Inte ens det har börjat knäppa och knorra som gamla hus gärna vill göra. Egentligen skulle jag väl kunna sätta mig i studion. Jo jag längtar efter den tiden. En hel dag där. Eller så kunde jag gå ut. Vandra ut i skogen, ensamheten, och inte gå hem igen förrän jag är trött i värkande ben och vrålande hungrig. Ja eller nog finns det mycket annat jag kan göra. Allt som drar i mig. Det som vill bli gjort. Man lyssnar inåt. Nästan alltid vinner det där abstrakta “VSCP”. Jag förstår aldrig varför. Varför det är så starkt inom mig. Att slutföra. Att gå så långt som jag mäktar. Till varje pris.

Så dagen får börja. Kanske skall jag sätta på ett till sommarprogram. Bensin för själen. Kanske blir det musik. Men bara sitta här och njuta av o^2ro tänker jag inte göra. Jag har aldrig varit bara konsumenten, åskådaren. Antagligen därför fotboll och annan idrott har varit helt ointressant från publikplats. Det tänker jag inte ändra på, Inte nu. Inte sen. Inte ens som trött.

Låt dagen börja. Min dag. Din dag. Allas dag.

Sara Sjöströms sommar

Lyssnar på Sara Sjöströms sommar.  Hur mycket jag nu än beundrar hennes oerhörda prestationer så fungerar det inte för mig.  Som vanligt skall jag säga när det gäller idrottare som kör sommarprat. Det blir för mycket uppräkningar och prestationer. Alldeles för lite om människan bakom. Jag gäspar. Glömmer bort att lyssna ibland. Funderar på att stänga av i förtid. Har hört allt förut, för det är exakt samma historia och resa som berättas av alla elitidrottare som suttit i stolen tidigare.  Gäsp., Liksom.

Nu är jag en gammal trött ocool gubbe. En som aldrig varit aktiv idrottare. Hade jag varit en sådan där aktiv en så kanske jag tyckt det här varit hejdundrande lyssningsvärt. Så lyssna själv vet ja. Lita inte på mig. Jag kommer aldrig med absoluta sanningar. Jag bara berättar vad jag tycker.

Semester från vad?…

Jag älskar “sommar”, alltså “sommar i P1”, men har inte riktigt kommit igång med lyssnandet i år förrän idag.  Rickard Söderberg, kanonbra såklart. Man visste ju det redan innan man lyssnade liksom. Den här programformen är nog en av de bästa man kan tänka sig. I alla fall om man lyssnar MED musik. Den säger nämligen (enligt min mening) lika mycket om personen som det övriga innehållet gör. ÄLSKAR.

Det finns ett problem med sommarprogrammen. De tillåter bara kodning under musikdelen. Alltså blir det lite halveffektiva pass när man lyssnar.  Men där får man helt enkelt göra en eftergift för möjligheten och förmånen att få en möjlighet att lära sig mer om människorna innersta väsen.

Får väl köra två avsnitt om dagen nu tills jag är ikapp.

Tisdag igår. Enligt sommartraditionen är det då allsång på skansen följt av Morden i Midsomer. Så också i år således. Den där tisdagskvällen kastas bort i soffan av nödvändighet. Ja Allsång på Skansen då? Tittandet handlar mindre om sången, uppträdandena, musiken. Det handlar om publiken. Fenomenet. Hur hög som låg, ung och gammal står där och lever med och sjunger tillsammans. Älskar det. Också. Liksom. Fantastiskt.

Med “Midsomer” är det en annan visa. Det var bra en gång i tiden. Men nu… ja… sorgligt nog en serie som överlevt sig självt. Övertydligt för att passa Amerikanska vardagsrum och fattigt på allt som var bra med den här serien tidigare. Kanske får programmakarna en chans till att bevisa att de kan som förr annars åker hela konceptet på skräphögen här i huset.

K beställer sommarböckerna. En eftergift åt excesserna och överflödet som vi hänger oss åt sommar och jul här i huset. Några hundringar bortkastade för att glädja huvudet under fyra veckor semester som kommer ganska snart. Fyra veckor! Lite skrämmande sådär förresten. Men har jag lovat så har jag lovat. Om nu en låtsasarbetande kan ta semester då såklart. Semester från vad i så fall kan man undra.

Lite hårdrock på det så blir nog det här en full dag också.

 

Att leva med floden…

Att leva med floden var att alltid uppleva den i olika skepnader. Fast vi kallade den såklart bra “ån”, eller Voxnan om någon utsocknes frågade vad den hette. Men annars alltid bara ån, inget mer. Precis som om den inte betydde något. Ändå fanns den där alltid. Folk hade drunknat i den, andra varit nära att göra det. Vi hade alla fångat fisk i den, badat i den, trott att näcken bodde där i dess djupaste håla tills vi genomskådade det där. På vintern gick vägen över till skolan över den. På sommaren fick man gå runt. förbi Järvefelts, Ivarssons, långgatan, fruktaffären, sen mot skolan. De som var modiga, eller sena, gick över isen tidigt och sent om året. Blev man påkommen då fick man anmärkning. Kvarsittning. Samtal. Rapport. Sänkt betyg i uppförande. Ingen drunknade just där vid övergången åtminstone.

Den där floden stannar alltid levande inom mig.