Categories
Betraktelser & Berättelse

Ledigt i dagarna tre

Jag är ledig i dagarna tre. Får rose’ och grillat. Jag får smaka på sommaren. Jag får igång den gamle gräsklipparen. Vandrar mina dryga två timmar i solen. Karin och Niklas turas om att dra igång den åt axelskadad när den stannar på en stortuva. Jo de första dragen gjorde jag själv. Men fan, det finns gränser. Ibland vill man mer men kan inte mer. Fast vad är en axelskada när andra har ont i tår, armbågar och ryggar. Mina krämpor har liksom alltid mötts av andra med en egen krämpa som är mycket värre. Så jag nämner sällan det där som gör ont när jag pratar med folk. De får prata på om sitt. Jag lyssnar. Vet att jag inte kan vara värst.

Jo då, en pizza slinker ner också. I fredags i Bollnäs. Med bea. Bara det. Gott som fan. Tror det var i November förra året vi senast inmundigade en köpepizza. Så det var dags. Tycker då jag. Men magen och tarmsystemet har inte riktigt hämta sig ännu efter den där gochocken. Gott var det hur som helst. Den som väntar på något gott,… liksom.

Pressen skriver att vi har kollektiv björnfrossa här i byn. Det finns en slags vilja därifrån att piska upp en rädsla som inte finns. Gillar inte. Tror det inte är speciellt mycket björnfrossa här på byn. Folk har inget emot björn. Men såklart har vi respekt för dem. Speciellt en hona med ungar som den som går här genom byn just nu. Gissar dessutom att det är “vår” björn, alltså den jag skrev om förut, men som nu fått ungar.  Bra i så fall. Den är välkommen hit igen. Såklart.

Just nu åskar det där ute. Svarthimmel. Störtregn. Lika skönt som strålande sol det också när man sitter inne. Ännu ingen fara med att saker måste dras ur. Men man håller koll på ovädren när man bor såhär på landsbygden. Jordpunkterna är färre. Det blir en jävla åverkan när det slår ner. Oftast finns bara en väg ner till jord. Eller kanske två i bästa fall. Sotig kopparkabel är det som blir kvar. Ja och kostnader för den som bor där. Klarat mig skapligt hittills, peppar peppar.

Ta stygnen efter operationen imorgon. Borde väl kunnat göra det själv, fler är de inte, men man får väl göra som andra. En gång. Värktabletterna är kvar på apoteket. Där får de ligga.

Träffar J i Bollnäs. Han verkar vara i fin form. Jag säger det. Såklart. Men han har prostatacancer. Går på cellgifter. Först vill man såklart äta upp sina ord. Man kan tappa vikt på många sätt. Men fan han ser ut att vara i fin form. Det kan inte hjälpas. Full av kämparglöd. Rom, Italien och fotboll på lördag. Kommer såklart att klara det. Som de flesta av de andra jag känner som fått prostatacancer. En hel hög. Så jäkla många. Men bara en död än så länge. Nej två, ja kanske tre. Det är inget att leka med hur som helst. Fuck cancer!

Ja själv är man förskonad ännu så länge. Tror man i alla fall. Vad vet man liksom. Rätt vad det är står man där själv med det där svåra beskedet och sitt eget jag som skall förhålla sig till det där. Man vet liksom inte hur man reagerar på sådant. Ja det kan ju vara det sista beskedet. Bäst då är såklart att bara somna och inte vakna igen. Utan att man vet ett dugg. Man undrar om någon ens skulle sakna en. Men svårigheter behöver inte bara vara till ondo för en människas liv. Många gånger kan de vara det bästa som hänt en. Japp. Eftersom man lär sig att koltrastsång är mer värdefull än vilken jävla röd glänsande sportbil som helst.

Fast nu så. Nya tag.

ps Ledig förresten… när är det i mitt liv? ds