Att ge sig

Klockan är kvart över elva och det börjar bli dags att ge sig. Egentligen inte trött. Men har en bra bok att läsa där uppe. Enkelt att ge sig lite tidigare då från låtsasarbetet. Sen dokumenterar jag. Lagom roligt. Kan också gör att man längtar bort. Eller till sängen. Istället. Ja gräset är ju alltid grönare…

Kortmeningar. Älskar dem. Varenda en. Nu och alltid.

Det är 15.75 C ute. Det är helt otroligt. Vilken svängning det blev. Världen exploderar där ute. Antar att vi har björkar utslagna i helgen redan. Just den här tiden på året är verkligen fantastisk. Speciellt om man tar sig uppåt i landet. Om saker kryper fram, fram till midsommar i Skåne så rör allt sig i racerfart upp i Norrbotten. Det går fort här med. Någonstans där borta mot midsommar är vi ikapp. TJOFF liksom. Sen är allt igång. Naturen sätter ner foten när det gäller det här med energi. Nope, energin är inte problemet. Inte avfallet heller. I höst kastas allt det där som byggts upp nu bort. Bara sådär. Men allt är bara energiomvandling. Inget går till spillo. Vi, “skapelsens krona”, har en del att lära av det där.

Läste

År 1974 hittades flera hundra tusen fåglar av denna art döda eller döende i de schweiziska Alperna och omgivande områden, fångade av tungt snöfall och låg temperatur.

Husvala. Tänk… Sorgligt. Svalorna har alltid varit något av glädjens fågel för mig. Koltrasten är njutningens fågel.

Allt går så långsamt just nu. Ja, JA, det är mycket att göra. De följer varandra. Det tar längre tid att flytta två ton grus med spade än att flytta en tvålitershink med grus. Borde vara ganska lätt att förstå. Ändå fattar inte alla det där. Det är en fullständig obegriplighet för en del människor.

Fast klockan tickar mot kvart i tolv. Skall jag hinna läsa något borde jag ge mig iväg upp för trapporna nu. Fast fredag imorgon. Spelar liksom ingen roll om man är lite tröttare. Grön IKEA-soffa finns där mot kvällen. Väntar på en. Kan inte fatta att en hel vecka har runnit iväg redan. Var tog den vägen. Ändå har det väl hänt en del den här veckan. Jodå. Fast inget som sätter avtryck i världshistorien såklart. Det räcker inte ens med att dö för en sådan som mig för att göra det. Ja en del behöver ju inte göra mer än det. Kärleken, att känna den. Den som är riktad emot en. Det går ju inte. Det vore för stort. För självupptaget att tro. Synd och godnatt.

 

Det är med revolver det skall ske

En helt vanlig Torsdag någonstans i livet är det ju.  En lyx att ha här ändå. Om man tänker på det. Tar in vad det betyder. Man lever, måste det, för att det skall bli en torsdag där man är med. Ja annars blir det en torsdag där man inte är med och de torsdagarna må vara helt underbara för andra men knappast för en själv. Om det där att finnas till och vara en del av alltsammans nu är en av de saker man försöker hålla fast vid.

Ute regnar det, men nästan tolv grader, så vad gör det. Inte ett skit. Till och med ett låtsaskontor har skaplig temperatur den här morgonen. Björkars knoppar lär brista också här ganska snart kan jag gissa. Det som gör ont. “Det gör ont när knoppar brister“. Karin Boye. Hon visste vad hon skrev om. Kärleksdikten. Vacker. Ja den förtjänar tametusan att återges här

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye, Ja visst gör det ont

Ja jävlar liksom. Skriv bättre än sådär om du kan. Karin Boye tog sitt liv på en onsdag med en överdos sömntabletter. Mitt torsdagstema faller därmed. Å andra sidan föddes hon en fredag så den där torsdagen ringas åtminstone in.

Läser om en tant här i landskapet i tidningen i morse, 70 år, har en revolver i sin gubbes vapenskåp, en hon “lekt med som barn”. Hon blir åtalad. Det får kan inte ha. Det krävs tillstånd. Men jag tycker att en revolver i ett vapenskåp borde alla få ha. En kula räcker. Den som man kan använda som en sista utväg. Som Hans Lidman. Japp, det borde ske med revolver om det nu skall ske. Ja, tingsrätten kanske tyckte det också. Kvinnan blev frikänd. Man trodde inte att hon hade för avsikt att använda den i kriminellt syfte. Åklagaren har inte för avsikt att överklaga.

Dragspelarens farsa, han som bodde i grannhuset, gick ut i skogen, band fast några dynamitgubbar på kroppen och tuttade på. Bättre än kräftan som åt på honom. Som tagit hans fru. Han hade ju sett hur det var. Ville inte åt det hållet själv. Lätt att förstå.

Själv har jag ett avtal med han/hon/det/gud. Att leva hela vägen. Inget jävla fusk. Det avtalet har jag för avsikt att hålla.

Med programmerarväder ute så ser detta ut att kunna vara en dag att glädjas åt. Möjligen lite för trött för att ta den tillvara till fullo. Operationen kom ikapp mig lite igår. Ja i alla fall tröttheten. Jag höll på att slockna redan vid nyheterna. Men väl här nere igen hittade jag ett spår att nosa mig fram efter och glömde bort den där tröttheten. Det blev en normalsittning. Skall försöka med samma sak idag. Man glömmer det mesta när man uppslukas av något som intresserar. Det där med att ha kvar barnet kvar inom sig. Att våga ge sig hän och uppslukas.

Ja så får det bli!