Läkarvetenskapen

Läkarvetenskapen är rätt otrolig ändå. Igår operation och nedsövning. Idag en dag i princip som vilken annan dag som helst. Möjligen lite tröttare inledningsvis. Möjligen har jag ont på andra ställen än de jag hade ont på före gårdagen. Men otroligt egentligen. Det måste man väl säga. En fantastisk sjukvård och en fantastisk personal där i den världen  har vi. I alla fall om man hjälper dem lite med att komma ihåg vad de skall göra.

Ja det kan komma bakslag såklart. “Man skall inte ropa hej innan man är över bäcken” och sådär. Men hit fram då… rätt fränt.

Skall bara försöka få reda på när jag kan ta bort det stora blodiga “plåstret” och ersätta det med ett mindre. Sen bort med stygn då om någon vecka. Det fixar man väl inte själv… Sen är allt som vanligt igen hoppas man. Sjukvården lovar att odla och återkomma. Sen får vi se.

Koltrasten sjöng så vackert här utanför fönstret idag. Nej det var definitivt en annan sång än den Pavarotti brukar utbringa. Men jag välkomnad de/det nya också. Det har jag alltid gjort och den här sången jag fick höra idag fick allt inom mig att liksom växla upp ett snäpp. För finns det egentligen något vackrare än Koltrastsång?

Men som en eftergift åt nedsövingar och oroliga nätter blir det ett tidigare avslut på dagen än vad som är det vanliga. Det är lite natti natti stämning redan nu alltså. Bra bok väntar. Dock lite tung vilket för närvarande vållar lite problem. Men man har ju haft större bekymmer än så i livet.

Lets call this a day.

Piratstreaming ger hårdare straff än våldtäkt – dags att förklara varför – Breakit

Bra om piratdomar. I alla fall i ljuset av att lagarna (och straffen) skall följa moralen i samhället. Det som är själva grundpelaren för juridiken.

Emanuel Karlsten om dagens historiska piratdom.

Source: Piratstreaming ger hårdare straff än våldtäkt – dags att förklara varför – Breakit

Newton

Som om det ligger en förbannelse över allt så hittas ännu en av våra katter död igår. Newton, den smarte, den smidige, men han som de senaste året magrat så att han blivit skinn och ben. Jo vi vet att han haft njurproblem, han har haft det hela livet, och vi har väl förväntat oss att han skall gå bort ganska snart. Men som det ser ut nu blev han alltså också en av de överkörda, ja eller vad det nu är som händer där nere.

Kullens förbannelse är att det alltid finns något mer negativt att lägga till några smulor positivt.

Men jag hoppas den smarte katten har det bra där i det mörka, sköna, varma. Han med den svarta fläcken på nosen som K aldrig lyckades tvätta bort. Det brukar ju vara så med fläckar man föds med.

Saknad!

Att vakna upp igen

Mitt normala vakna upp är lite “jippie en ny härlig dag igen”, ja faktiskt, de flesta dagarna är de så, glad är jag över att få en ny dag. Jag har ju som sextioåring ett begränsat antal dagar kvar, är väl medveten om det, och jag skall definitivt inte kasta bort dem som om de vore stapelvara. Inte en enda av dem. Ja, i alla fall inte utan att uppskatta dem.

Igår vaknar jag ur ett svart och stort mörker. Jag hör röster. Det skall vaknas. MEN JAG VILL INTE VAKNA! Jag har det bra i det här svarta stora mörkret. För det är som en ocean av svartaste svart det där jag flyter omkring i, en ocean av trygghet och problemlöshet, en oändlighet av trötthet och trygghet och problemlöshet finns det där i mörkret. Men de där rösterna fortsätter. De är fler än en. IRRITERANDE! De envisas med sina “vakna” rop och de tvingar mig upp i något slags halvvaket “här vill jag inte vara” tillstånd. I den här världen är det kallt.Det gör ont. Jag fryser verkligen så jag huttrar. Skakar. Ett ansikte dyker snart upp ovanför mitt. Suddigt eftersom jag inga glasögon har. Går det bra? Ja, det gör det ju, jag ber om en filt till. Fryser lika mycket ändå. Får morgonrocken omlindad om mig också. Huttrar lika mycket för det. Fryser verkligen så in i h:e. Längtar tillbaks till det svarta.

Tre timmar tidigare har narkospersonalen fått mig att andas in det där dom vill att man skall andas in och till skillnad mot min förra erfarenhet av att sövas så tar det ett tag innan jag slocknar. Men det är axeloperation det handlar om alltså.

Idag mörbultad som om jag kört in i en bergvägg i full fart med cykel. Men uppe och sittandes framför en dator och det tänker jag fortsätta med. Axeln gör inte ondare än annars. Möjligen är det kemi som spelar in där. Halsen är dock som en taggtråd har dragits upp och ner i den. Man gissar slang av något slag. Den känslan minns jag inte från min förre (och första) operation. Ja sen gör det ont lite överallt liksom och man funderar om det var en av de där tonårsfesterna man hade när man var ung igår igen.

Men buss härifrån halvsju på morgonen till Hudiksvall. Buss hem igen klockan fyra (en och en halv timme efter uppvaknande efter operation) och sen hemma igen efter skumpiga vägare vid halv sju. Dagkirurgi. Passar mig perfekt även om det är rätt segt att sitta två och en halv timme på en buss efter en operation. Men jag vräker i mig en påse chips och en godispåse, fastande som jag varit sen dagen före, där på bussarna. Nåja lite försiktigt sker det där ätandet ändå. Bit för bit liksom med pauser där man känner efter hur varje bit togs emot av en längtande magen.

Det där mörkret sitter kvar i mig. Men inte som något ont. Jag kan inbilla mig att det är sådär det är att dö. Att de där rösterna som man hör kanske är anhöriga vid dödsbädden vars röster sakta tynar bort när man sjunker djupare och djupare ner i den där svarta, sköna, oceanen där det varesig finns oro eller problem, och att allt bara är bra, så bra…

Fast nu skall jag oskadliggöra en bugg eller rent utav två.