Jag säljer den gamla kameran. Den som betydde så mycket en gång i tiden. Den som filmade den där filmen om mobbing, som gav den första radiointervjun, den som bar iväg mig mot stillbildsfotografering, fotolabben och la grunden till ett tidigt intresse och en tidig eld och drömmen om en karriär som fotograf. Ursprunget för den där kameran var Stockholm som vanligt, Fastrar, farbror. Jag vet inte. Men det som låg utanför ramarna kom därifrån. Böckerna (Pojken och Delfinen bland annat). Flöjten. Gitarren. Jag vet inte vad vi ens varit utan den där stadskopplingen. Vilka intryck vi fått. Det var livsviktigt.
Den är vacker att se på. Schweizisk precisionsmekanik. Man skulle kunna ha den stående i hyllan som en påminnelse från förr. Ja så vacker är den. Men jag är inte så mycket för artefakterna som man hänger på sig som tyngder och ankare tillbaks till en annan tid, en tid som varit. Jag minns det som är värt att minnas. Jag minns det som inte är värt att minnas också. Men det räcker med det där. Det mesta av värde i mitt liv är ändå immateriellt.
Så den får åka iväg till Motala. Jag gissar den går till en samlare. Eller kanske någon som spekulerar på just de här precisionsmaskinerna. Jodå, jag ser att betingar rätt höga priser på den internationella marknaden. Har man tid, har an lust, vill man, kan man använda sitt liv till att få ut så mycket kosing som det bara går för de artefakter man har liggandes. Men jag är nu inte sådan. I min samling väger ett slumpvist leende givet av en okänd just där den dan mer än alla de där samlingsattiraljerna tillsammans.
Men visst var den viktig den där kameran. Jag kan inte minas att jag brann för något innan jag fick den. Den första elden, lite som den första kärleken alltså. Ja, och håll med om att den är vacker.
En dubbelåtta var det. Inte en super-8. De kom senare. Dubbelåttan filmades på 16 mm film och rullen fick vändas. Sattes sedan ihop till en film. Krångligt men smart.
Men nu är den alltså historia. Ett minne. Ett fotografi. Det räcker så gott. För jag har goda och starka minnen av min tid med en där svartkromade saken.
Framåt alltid framåt. Andra får gå bakåt alltid bakåt.
